I psykologkretsar så talas det en hel del om vad vi tänker på som ramar för psykoterapi, för relationen, för rummet. Exempel på ramar skulle då kunna vara att vi i första hand har fokus på patienten och det den kommer med. Eventuella känslor och reaktioner som väcks i oss som terapeuter hålls i den mån det är möjligt utanför den terapeutiska relationen för att vi ska kunna hålla fokus på patienten och patientens problematik.
En annan ram är tidsaspekten. En normal psykologtimme brukar ligga runt 45 minuter. Många manualer för behandling brukar specificera hur lång olika sessioner är. Prolonged Exposure för PTSD har exempelvis ofta 90 minuters sessioner.
En tredje ram är det terapeutiska rummet. Tankar kring hur det ser ut och att det finns en konsistens som är beständig över tid. Möblering, mängden prylar som visar på psykologens person, eller avsaknad av dessa.
Äldre psykoanalytisk teori betonade vikten av att vara en neutral projektionsyta för att möjliggöra analys av patientens överföringar. En tanken är att man i dessa projektioner kan se patientens tidiga relationella fungerande och genom analys och samtal hitta förståelse som leder till förändringar på sikt.
I grund och botten så är ramar för terapi något bra. Det gör terapin och den terapeutiska relationen förutsägbar vilket ofta har en tryggande effekt när man öppnar upp sig och berättar om känsliga eller ångestladdade tillstånd och svårigheter för en ny och okänd människa.
Ramar kan dock bli rigida och det kan vara fruktsamt att fundera kring vem ramen finns för. Bara en sådan sak som att sitta mitt emot varandra och ha ett förtroligt samtal med mycket ögonkontakt där öppnandet inte är ömsesidigt blir lätt för ångestladdat för många. Bra ramar är förhandlingsbara och utgår ifrån patientens behov för att få till stånd ett läkande samtal. En enkel sådan förändring skulle kunna vara att man upplever att samtalet flyter bättre under en promenad, eller att psykologen visar lite mer av sig själv. Blir mer av ett konkret objekt att förhålla sig till och relatera till. Eller att terapin bedrivs i en miljö som känns tryggare.
En av dom stora fördelarna jag ser med att bedriva terapeutiskt arbete under dom förutsättningar jag nu gör är att ramen för terapin i större utsträckning kan regleras i den terapeutiska relationen. Mellan mig som behandlare och min patient snarare än att externa faktorer är med och sätter ramar åt oss, vilket är mer närvarande inom exempelvis primärvården eller större psykologmottaningar.
En bra fråga att ha med sig när man går in i en terapeutisk relation är att fundera lite på vilka ramar man själv behöver för att samtalet ska bli så bra som möjligt, och prata med sin psykolog om detta. Har man gått i terapi tidigare så finns det förhoppningsvis många goda och mindre goda exempel att hämta information ifrån. Psykologer vill ju sina patienter väl och min erfarenhet är att dessa samtal välkomnas av psykologer i stort.
Vad tänker du?