Det bärande argument från Erica Lundqvist är att barn inte ska behöva bära detta tunga beslut själv. Jag kommer gå igenom hennes artikel, citera det jag vill lyfta ut och svara på. Vill du läsa hennes artikel i sin helhet så hittar du den i länken ovan.
” I och med regeringens tilltänkta könstillhörighetslag har frågan om föräldrars ansvar vid könsdysfori hos barn åter aktualiserats. Lagen avser förenklade möjligheter att ändra det juridiska könet, men länkar oundvikligen till frågan om könskorrigerande behandling.”
Ja, i någon mån länkar den in i frågan kring könsbekräftande behandling. Men det är inte könsbekräftande behandling. I en tid när det också är långa köer till de specialiserade mottagningar som finns i landet för den här patientgruppen så är det rimligt att det finns andra interventioner som kan sättas in tidigare. Som kan hjälpa personen att hantera sin könsdysfori. Sen 2017 då jag gjorde min PTP på en ungdomsmottagning, framför allt den senare hälften, har ungefär 30% av mina patienter hittat inom transspektrumet. På ungdomsmottagningen så diskuterade jag frågan kring kön med ett flertal. Några skickades som remiss till Lundström och Anova, men en del stannade i sina funderingar och önskade inte remiss.
Ett av dom starkaste argumenten mot andra könsbekräftande insatser har tidigare varit att dom som regel har en irreversibel inverkan på kroppen och att det är viktigt att vara säker innan man sätter in en insats. Att ändra kön juridiskt behöver inte vara irreversibelt. Om 16 åringen, med målsmans medgivande, ändrar kön och senare i livet ångrar sig så kan man faktiskt bara ändra tillbaka utan att det gjort någon skada.
”Särskilt anmärkningsvärt i lagförslaget är att barn som fyllt 16 år ska kunna ändra sitt juridiska kön med målsmans medgivande. På det temat skriver Hanne Kjöller i Dagens Nyheter (3/4) med flera sunda invändningar. Kjöller hänvisar bland annat till en statistisk ökning av antalet diagnosticerade fall av könsdysfori: Över 2200 procent.”
Ja, det har skett en markant ökning av könsdysforidiagnoser de senaste 10 åren. Detta kan bero på många orsaker. Många av kritikerna menar att det kan bero på en social smitta bland ungdomar. En annan förklaringsmodell som jag håller för trolig är att det till stor del beror på minskad grad av stigmatisering. Alltså, i takt med att det är lättare att vara öppen med en transidentitet så är det också fler som väljer att leva öppet med det. Under 1900-talets första hälft så såg vi samma kraftiga ökning av vänsterhänthet, något som planade ut efter ett tag. Detta allt eftersom stigmatiseringen kring vänsterhänthet släppte under 1900-talet. Min farmor tvingas lära sig skriva med högerhanden och fick vänsterhanden bunden bakom sig i sin barndom. Jag lärde mig att vinkla pappret lite så att jag inte drog handen i bläcket. Helt oavsett om det beror på social smitta eller att fler väljer att leva öppet så är det rimligt med reversibla insatser som vi kan sätta in medans människor tänker mer kring sin identitet.
” Könskorrigerande behandling i den omfattningen vi ser i dag har aldrig tidigare förekommit. Ingen människa kan ännu överblicka vilka konsekvenser som behandlingen för med sig. Ett antal av de som upplever sig födda i fel kropp kommer sannolikt att stå fast vid sin upplevelse också i vuxen ålder, men alla kommer inte det.”
Så är det. Vi har aldrig sett den omfattningen tidigare. Jag tänker att detta är ett av skälen till att vi behöver bredda vår insatsrepertoar, så att dessa personers behov kan mötas på olika sätt. Tidigare så var det väldigt stort fokus på att man var tvungen att ”byta” kön. Från man till kvinna, eller tvärtom. Idag har det, vad jag förstår, börjat luckras upp. Alltså, att man börjat se och erkänna förekomsten av icke-binära även inom transvården. Könsdysfori ser också olika ut för olika personer och alla personer behöver inte samma insats för sin könsdysfori. Att kunna göra en individuell bedömning för vilka insatser som ska sättas in är ett bra steg i den här frågan. Här tänker jag att en sänkning av åldersgränsen för att kunna ändra juridiskt kön är en bra utveckling. För jag är övertygad om att för en del så kommer det vara en tillräcklig insats. Då har vi sparat individuellt lidande, samhället pengar och undvikit medicinska insatser som kunnat medföra eventuell skada. Det är rimligt att göra det som är tillräckligt för att möta patientens behov.
” Det vi vet historiskt är att starka känslor kan övergå i andra känslor, det som uppfattas absolut rätt en dag kan framstå som helt fel vid ett senare tillfälle. Inte alltid, men heller inte aldrig.”
Så är det, såklart. Men det blir falskt att mena att detta på något sätt skulle vara representativ i det här fallet. Ingen jag träffat som gått i funderingar kring sitt kön och sin könsidentitet har varit så här flängig känslomässigt. Det är något man funderat mycket kring över tid. Något man pratat både med professionella, vänner och stödgrupper om. Att försöka vifta bort människors funderingar på det här sättet är bara ett fult sätt att från sin auktoritet som psykologer försöker förminska patienter. Detta har gällt både de som velat ha en remiss till Lundström eller Anova, eller som efter en tid kommit fram till att de kön dom tilldelades vid födseln faktiskt är det kön dom identifierar sig mest med.
” Vi har i frågan om könsdysfori sett hur samhällets representanter fått bråttom med att anpassa sig till de krav som riktats mot dem, av allt att döma har man agerat förhastat.”
Frågor kring transpersoners väl och ve har varit tongivande i debatten sen ungefär 2012, då kammarrätten i Stockholm fastslog att steriliseringskravet för de som önskade byta juridiskt kön stred mot Europakonventionen. Detta är ingen ny fråga och jag vet inte om jag håller med Erica om att 12 års diskussion och debatt kring frågorna är ”förhastat”.
” En längre tids rörelse mot ett allt mer auktoritetslöst samhälle har fört med sig förändringar på en rad olika områden. En generell tendens är att den med makt ska träda tillbaka, och i stället ska den marginaliserade lyftas fram.”
Låter som att Erica tycker denna förändring är något negativt. Att marginaliserade människor i större utsträckning ska få mer makt över sin tillvaro. Vet inte om jag håller med Erica i att det är något dåligt.
” I tidsandan ligger också den överdrivna tilltron till barnets förmåga att föra sin egen talan.”
Frågan är vad vi tänker på som överdriven tilltro. Jag tänker att det ligger helt i linje med artikel 12 i barnkonventionen att lyfta in barnets perspektiv i den här frågan.
” Artikel 12: Åsiktsfrihet och rätten till att bli hörd
- Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
- För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler.”
Detta betyder att vuxna fortfarande har ett ansvar, men att vi måste höra barnet i frågor som rör dom själva. Jag tycker att lagens avvägning är väldigt bra där. Att en 16-åring, med målsmans medgivande, kan ändra juridiskt kön är att lyfta in barnets perspektiv samtidigt som föräldern är med och tar sitt vuxna ansvar för barnet.
” Samma normförskjutning kan ses i familjen. Under uppväxten är det föräldrarna som inkarnerar auktoriteten och utgör referens för vad som är rätt och fel.”
Det beror helt på vilken ålder vi pratar om. I takt med att barn blir äldre så flyttas referensen alltmer från föräldrarna till kompisar och samhället utanför familjen. Det är stor skillnad på en 16 årings referensramar och en 2 årings referensramar här. Erica argumenterar som om det vore samma.
” Barn och vuxna är på många sätt annorlunda från varandra. Barnet lever i en värld där fantasin breder ut sig, logiken är böjbar och den faktiska kunskapen begränsad. De lever i ett drama som kännetecknas av starka känslor, där impulsiviteten och spontaniteten är överordnad förmågan till konsekvenstänkande.”
Även här infantiliserar Erica unga personer som lider av könsdysfori. Något vi ofta gjorde på ungdomsmottagningen var så kallade mognadsbedömningar. Vi bedömde helt enkelt om patienten var mogen att förstå konsekvenserna av sina val. I tonåren så är det en varierande förmåga. Ibland landade vi i att vi var tvungna att kontakta föräldrarna. Ibland landade vi i att patienten var mogen nog för att förstå konsekvenserna och att vi inte skulle kontakta föräldrarna. När vi behövde lyfta in föräldrarna i behandling så gjorde vi oftast det, men ibland behövde det diskuteras med den unge i terapirummet först.
Det Erica beskriver ovan är inte 16 åringen däremot. Det är det lilla barnet hon beskriver. Den som fortfarande lever i fantasin. Barn utvecklas över tid och blir inte magiskt rationella vuxna vid 18. Det är en process som pågår från födseln fram till 25-30 års åldern.
” Att den ene är äldre, vet mer, kan mer och har gjort mer är en grundförutsättning i relationen mellan förälder och barn. ”
Kärlek och omtanke är en grundförutsättning i relationen mellan omsorgsperson och barn. Föräldrar är äldre, dom vet ofta mer, kan ofta mer och har ofta gjort mer. Det betyder dock inte att föräldern har extra kunskap kring frågor som rör könsdysfori än tonåringen. Har inte föräldern själv brottas med könsdysfori så har föräldern ingen extra kunskap kring just könsdysfori. Samtidigt så kan ju den unge själv ha läst på, diskuterat med stödgrupper, vänner, bekanta, professionella. Den unge har också en förstahandskälla till sitt eget känsloliv. Det är alltså inte orimligt att tänka sig att den unge som vill byta juridiskt kön faktiskt har bättre koll på detta än dess förälder.
Även här vilar Ericas argumentation på ett falskt auktoritetsargument. Precis som år i yrket säger väldigt lite om en psykologs faktiska kompetens så säger år i livet väldigt lite om en persons faktiska kompetens kring könsdysfori.
” Vilka är de rationella grunderna för att barn skulle vara mogna att fatta livsavgörande beslut, såsom vilket kön han eller hon ska identifieras som?”
Här vänder Erica på det. Det handlar i grund och botten inte om ”vilket kön han eller hon ska identifieras som” utan om ”vilket kön hen identifierar sig som”. Det handlar i grunden om barnets egen identifikation. En identifikation som om den krockar med tilldelat kön vid födseln kan leda till könsdysfori.
” I föräldrarollen åtar sig den vuxne ansvaret att vägleda barnet på den upptäcktsfärd som för mot samhällsgemenskapen. Ibland är det rätt att säga ja, men icke desto mindre måste föräldern markera gränsen där det behövs. Att i för stor utsträckning och i avgörande situationer relativisera världen är att frångå det ansvaret.”
Fast det är inte heller någon som relativiserar världen eller frångår det här ansvaret. Lagen säger att man ska kunna ändra juridiskt kön från 16 års ålder med målsmans medgivande. Det finns alltså en förälder i det här som tar ansvar, för sitt barn. Det Erica argumenterar för är att föräldrar inte ska få ta ansvar för sitt barn. Barn dom känner väldigt mycket bättre än vad Erica känner just det barnet. Barn som dom älskar, bryr sig om, vill dess absolut bästa. Det Erica argumenterar för är något annat. Att hon som utomstående ska begränsa insatser som för vissa skulle kunna vara nödvändiga och/eller tillräckliga för att hantera det lidande som kommer med könsdysforin.
I lagförslaget finns det fortfarande en förälder som guidar och bär ansvaret.
” Att möta besvikelse, ifrågasättande och starka affekter är en del av auktoritetens öde. Den premissen förtjänar våra barn att vi upprätthåller.”
Barn förtjänar också att vi tar dom på allvar, att lyssnar till det dom har att berätta om sig, sitt liv och sin upplevelse. Tonåringar förtjänar att bemötas och behandlas som tonåringar, inte som de lilla barn Erica löpande i sin text reducerar dem till. De förtjänar att vi inte lutar oss tillbaka, bekväm i vår upplevda auktoritet.
