Blogg

Psykologen Susanna Carolusson, vars text jag bemött här på bloggen tidigare, har än en gång drivit sitt missionerande mot flersamma relationer i massmedia. Denna gången i SVT:s produktion ”Mötet”. Här diskuterar hon tillsammans med Martina Hallin om flersamhet. Något jag tyckte var väldigt talande i diskussionen var hur Martina framförallt fokuserade på hur hon valde att leva sitt liv. Hon pratade i tydliga jagbudskap. Carolusson diskuterade dock väldigt mycket utifrån hur ”man” gör, hur ”man” känner. Det var tydligt att hennes resonemang grundar sig i hennes egna upplevelser men att hon gör dessa erfarenheter universella och generella på ett sätt som inte blir rättvist.

För det ska sägas. Ingen ska behöva känna sig tvingad till att göra flersamma relationer. Där håller vi med varandra. Att Carolusson levt i tvåsamhet med sin man i flera decennier och verkar nöjd med det är bara fint. Problemet med Carolussons resonemang är inte hur hon själv väljer att leva utan hur hon invaliderar andra människors sätt att göra relation och formulerar en hierarkisk föreställning där hon framställer hennes val som universellt och generellt finare. Hon gör sig till förespråkare och ställer sig till doms över de som väljer att leva på andra sätt än henne själv.

Jag tycker att det blir ett bra samtal och ett fint samtal och att det finns ett värde i att ta del av hela programmet som finns länkat ovan. Det är strax över 14 minuter och jag som diskuterat den här frågan med Carolusson både i psykologinterna miljöer och här på bloggen kände att jag fick en större förståelse för varför hon tänker som hon tänker.

Jag har dock ett antal repliker till programmet som jag vill resonera ytterligare kring, kommer citera och presentera tidsangivelser ifall man vill leta upp avsnittet själv och ta till sig kontexten där det uttrycks.

00:24 ”Jag har ju upptäckt ett djup i den här exklusiva kärleken som jag inte skulle kunna uppleva om jag delade upp mig på fler”

Det är fint att Carolusson hittat de sätter hon vill göra relation på. En inte helt ovanlig fundering här i livet är ju hur man vill organisera sina relationer för att må bra. Carolusson verkar ha hittat sitt sätt. Det glädjer mig. Min enda önskan är att det ska bli lättare för fler att också göra samma resa som Carolusson. Där dom kan hitta sätt att organisera och göra relationer på ett sätt som gör att dom lever mer autentiska liv i kontakt med sig själv, sina känslor och andra.

Speaker:  1:15 ”Ett liv med flera partners utan honom, eller ett liv med honom i trohet”

Här ställer speakerrösten upp en falsk dikotomi. Ett liv med flera partners står inte i kontrast till ett liv i trohet. Vad som är otrohet är individuellt och i flersamma relationer så är överenskommelserna sådana att du lever i trohet, även när du eller din/a partner/s har andra partner/s.

01:40 ”Det påminner ju om hur vi lappar ihop våran relation och underhåller den tar vara på det vi har haft fast det förändras och förbättras i olika epoker.”

Här skiljer sig Carolusson och hennes man sig inte från hur flersamma också gör relationer. Även i flersamma relationer så är det viktigt att lappa ihop, underhålla och ta vara det man haft. Trots att det kan förändras över tid och i olika epoker av ens liv. Någon jag tycker mig höra rätt ofta när jag diskuterar med andra flersamma är att flersamheten är något som hjälper en att göra det. Flersamheten blir ett verktyg för att fortsätta välja varandra. I livets alla skeenden.

02:38 ”Flersamma, om jag förstått det rätt, försöker verkligen vara måna om varandra. Samtidigt misstänker jag att svartsjukan måste läggas åt sidan för att man ska stå ut och i längden skulle inte det vara möjligt för mig. Jag är på vippen att kalla det förnekelse, men det vill jag inte ge mig in på.”

Den här saken har jag diskuterat i tidigare bloggpost (länkad ovan). Svartsjuka är något vi behöver hantera i alla relationsformer. Ibland är den befogad och visar på att det finns olösta konflikter i relationen som man behöver ta hand om. Att man blir åsidosatt, att man inte blir bemött i sina känslomässiga behov eller något annat. Vissa dagar kanske man bara behöver bli älskad lite tydligare och att partners är tydligare i sitt affektspråk. Ibland så kan svartsjukan också vara patologisk och kontrollerande. Att det inte handlar om den man är svartsjuk på utan att den kommer ur en egen osäkerhet. Man kan inte säga så enkelt som att svartsjukan ska undvikas eller läggas åt sidan. Det behövs en ordentlig beteendeanalys för att vi ska förstå funktionen av ett beteende och vad en känsla kommunicerar till oss.

03:36 ”Den största skillnaden mellan oss är nog vår syn på vad som är privat och intimt och därmed väldigt känsligt.”

Den här gränsdragningen som Carolusson gör förstår jag mig inte på. Hon drar likhetstecken mellan tvåsamhet och privata och/eller intimt. I realiteten så är ju flersamma relationer också intima och det finns privata delar i dessa relationer som man inte delar med andra.

Citat av Carolusson 04:24 ”Flersamhet handlar ofta om ett bekräftelsebehov och en rädsla för att bli beroende av en partners kärlek.”

Här tar Carolusson på sig en lite för stor rock när hon försöker tala om för människor vad flersamhet handlar om. Carolusson har inte det professionella kunnande att uttala sig kring vad flersamhet ofta handlar om. Det här säger mer om hennes syn på världen snarare än hur det är för flersamma och hur flersamma ser på världen och vad deras flersamhet handlar om. Inom psykodynamisk terapi så pratar man ofta om något som kallas för projektioner. Projektioner i psykologisk mening är en försvarsmekanism människor använder sig av för att hantera egna inre känslor och impulser. Det här citatet känns mer som något Carolusson projicerar på flersamma snarare än något flersamma skulle hålla med om ligger till grund för deras flersamhet.

05:05 ”Ja, jag tror inte det är möjligt att gå in i lika djupa relationer till fler och tror att det här med bekräftelse det bygger jag på att dom flesta relationer, kärleksrelationer intima kärleksrelationer startar med en förälskelsefas. I förälskelsen så känner man sig sedd, man känner sig utvald man känner sig bekräftad och det är en oerhört härlig känsla.”

Jag håller med om att dom flesta kärleksrelationer oftast startar i en förälskelsefas. Hallin som Carolusson diskuterar med betonar att man i polyamorösa kretsar ofta pratar om något som kallas för ”new relationship energy” eller NRE. En känsla man ofta känner när man går in i en ny relation och som ofta är synonymt med det vi brukar benämna som förälskelse. I polyamorösa kretsar så kan man också många gånger prata om hur NRE gör att man behöver fokusera lite extra på den nya relationen men också att det är känslor som kan spilla över och gynna redan etablerade relationer. Det är en härlig känsla och jag har pratat med otaliga människor som anger just det här som deras primära skäl till att leva flersamt. Att man inte vill beröva sig själv eller sina partners möjligheten att gå in i denna förälskelsefas eller att få känna denna new relationship energy igen och att det är något man vill dela med sina partners.

Varför det inte skulle vara möjligt att gå in i djupa relationer för att man tillåts av sin partner att bli förälskad igen övergår mitt förstånd och jag tycker inte heller Carolusson svarar på det i avsnittet. I min värld så känns det snarare som något som kan föra människor närmare varandra. Att det blir ytterligare en arena att få vara sårbar ihop med andra viktiga människor, dela fina känslor och möten och att återigen fortsätta välja varandra.

06:09 “Det är härligt att bli förälskad, men jag avstår från att fördjupa den förälskelsen för jag vill ge min man den exklusiviteten. Det är en gåva till honom som fördjupar vår kärlek.”

Ja, för Carolusson är offret en gåva. För andra så kan gåvan vara att låta ens partners gå in i den här djupa förälskelsen med någon annan, fortsätta vara kvar och att fortsätta välja varandra i det här. Där offret är en gåva för Carolusson så kan öppenheten och att inte begränsa sina partners vara en gåva för någon annan. Människor är olika, och uppskattar både att ge och att få olika gåvor. Nu har inte Carolusson berättat huruvida hon avkräver sin man samma gåvor. Men den gåva monogamin är kommer ju många gånger också med krav på motprestation. Att man ska få samma gåva tillbaka. För vissa så fördjupar det säkert kärleken, men för många så är det nog mer ett hinder. Något som lägger sig i vägen. Det kan vi se när vi tittar på siffrorna för otrohet. Enligt en studie från YouGove från 2015 så har 25% av svenskarna varit otrogna någon gång och 10% mot sin nuvarande partner. För dessa människor kanske rätt gåva hade varit att prata öppet med varandra från start om möjligheten att leva på andra sätt än inom tvåsamhetsnormen.

06:37 ”Det andra som handlar om rädsla att bli beroende av en partner och med en partner, om man lägger alla äggen i en korg när det gäller just den intima relationen så blir man, menar jag, djupare beroende och djupare givmild. Det blir en starkare kärlek som blir svårare att förlora.”

Här drar Carolusson likhetstecken med ”mer att förlora” med starkare kärlek. Det är också att dra för stora slutsatser på tveksamma data. Jag tror inte kärlek är mätbart på det sättet. Det är tydligt att Carolusson följer en tydlig kristen tradition där kärlek mäts i offret.

Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig. 1 Mosebok 22:2

Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. Markus 10:45

Att kärlek är något vi mäter i hur mycket vi offrar är inte en universell sanning. Vi kan inte säga hur mycket någon älskar oss i hur mycket dom avstår för vår räkning. Kärlek är sin egen kvalité och kärlek är ett beteende. I Carolussons relation så är offret viktigt. Inget fel i det. Klart dom får visa sin kärlek i att avstå från saker för varandra. Men låt andra människor få visa sin kärlek på sina sätt. Olika människor har olika kärleksspråk där man visar kärlek på olika sätt och behöver bli älskad på olika sätt. Vill man läsa ytterligare resonemang så är det här en bra start.

Hennes resonemang visar också på en hyfsat objektifierande syn på människor. Där människor är ersättliga och dom fyller en funktion i vårt liv snarare än att dom är där i sin egen rätt som egna subjekt med agens som man gör relation med. Bara för att man har andra etablerade relationer så gör uppbrott fortfarande ont.

Om att andra lever polyamoröst 07:50 ”Jag kan respektera det. Intellektuellt kan jag förstå det. Jag har ändå rätt bra fantasi. Men det kan jag inte leva mig in i.”

Det är ingenting Carolusson egentligen behöver leva sig in i. Jag hade varit nöjd med om hon låtit andra göra relationer på sina sätt och att hon inte gjort det till sitt uppdrag och med hjälp av sin psykologtiteln förhindra människors möjlighet att leva autentiska liv efter sina önskningar och drömmar. På samma sätt som hon verkar ha hittat sitt sätt att leva på som hon trivs med. Varken resonemang hon för i det här samtalet eller som hon fört i tidigare debattartikel i ETC visar på särdeles stor respekt för att andra människor lever annorlunda. Vilket vi särskilt kommer komma in på nedan när Carolusson funderar kring möjligheten till legala skydd för flersamma relationer.

08:24 ”Den sexuella kärleken, den kan jag inte ha flera kärlekspartners i. Innan jag träffade min man när jag då trodde ’jo men flersamhet skulle kunna vara möjligt för mig att leva i’. När en av mina pojkvänner, jag var kär, vi hade varit ihop ett tag och vi är på en fest. Jag letar efter honom för jag hittar honom inte och så öppnar jag en dörr och då ligger han där naken på en säng med en tjej. Jag blev förbluffad över hur ont det gjorde. Det var ju svartsjuka ur djupet av mig som jag inte visste att jag skulle känna.”

I många flersamma relationer så förekommer sex och sexualitet. Men det betyder inte att sex och sexualiteten är den viktigaste delen för alla flersamma i deras relationer. Här kommer vi också till vad jag tror är den springande punkten till varför Carolusson gjort det till sitt uppdrag att motverka flersamhet. Hon beskriver en otrohetshistoria på en fest i sin ungdom som verkar ha satt djupa och traumatiska spår och förstår det som att flersamhet är boven i dramat. Det handlar nog snarare om att hon blev bedragen av sin pojkvän och att han antagligen inte tog ansvar för sitt agerande efteråt (utan, vem vet, han kanske pratade om fri kärlek och flersamhet som ett sätt att slå ansvaret ifrån sig?). Jag har full förståelse för att Carolusson, givet den här erfarenheten, känner att hon behöver leva i en relation av sexuell exklusivitet. Det är inte heller rimligt att någon annan moraliserar, fördömer eller problematiserar hennes val. Det är hennes liv och det står henne fritt att göra de val hon vill.

Problemet blir ju när hon tar sin egen känsla av att ha blivit bedragen och gör det till en universell erfarenhet och tänker sig att alla nog borde känna som henne när det kommer till sexuell exklusivitet. Det är att dra det för lång på ett sätt där hon inte visar samma respekt tillbaka som jag tycker är självklart att hon ska få av andra. På samma sätt som hon har rätt att leva sitt liv efter sina val så borde flersamma få leva sina liv efter sina val utan att en legitimerad psykolog upprepat tar sig tolkningsföreträde och problematiserar deras samtycka överenskommelser och livsval, eller argumenterar för att de inte borde ha rätt till samma legala skydd som hon och hennes man.

Om juridiskt skydd för flersamma. 10:27  ”Jag tycker ju att det här med flersamt leverne är otillräckligt beprövat för att man ska göra en sån omfattande sak som att ändra lagstiftningen. För mig är flersamhet fortfarande på ett experimentstadium. /…/ (11:27) en sån här lagändring har jag svårt att föreställa mig hur den riktigt ska täcka alla komplexa situationer som kan uppstå rent juridiskt.”

Jag misstänker någonstans att, om Carolusson får bestämma, så kommer flersamhet fortsatt vara på ett ”experimentstadium” i evigheter. I realiteten så är flersamhet etablerat. Det legala skyddet för flersamma relationer tar inte bort något från Carolusson, det handlar snarare om att utvidga det skydd som hon har ihop med sin man till att även andra relationer ska få samma legala skydd, ifall man så önskar. Det växer upp barn i flersamma regnbågsfamiljer idag. Att inte skapa ett juridiskt ramverk för detta tar ifrån dessa barn rätten till viktiga anknytningspersoner. Människor i flersamma regnbågsfamiljer blir allvarligt sjuka. Att inte skapa ett juridiskt ramverk för flersamhet gör att vi kanske inte kan ha med oss våra när anhöriga även i svåra stunder eller i livets slutskeenden eller för oss att finnas där för dom som står oss nära.

Att Carolusson inte förstår hur det ska gå ihop säger ju väldigt lite om hur man faktiskt kan lösa det. Det säger mer om hennes intresse för frågan. Bland Svenska partiet så är det feministiskt initiativ som historiskt varit mest drivande för en antalsneutral samlevnadsbalk. Det finns redan idag många barn som lever i andra regnbågsfamiljer som innefattar mer än kärnfamiljen, där man har ett legalt skydd. Exempelvis när föräldrar skiljt och gift om sig.

Det framstår som både ogint och missunnsamt att Carolusson inte vill ge andra människor tillgång till det legala skydd hon själv åtnjuter i sina relationer. Detta helt utan att det skulle finnas någon kostnad för henne.

Det kanske är dags att börja vänja sig vid att olika människor gör olika val och att ens egna normer inte behöver vara styrande över hur andra väljer att leva sina liv.

Vill du veta mer om flersamhet. Vän dig till en psykolog med koll på flersamhet. Snarare än till Carolusson. Ett första steg kan ju vara denna korta intervju i SVT med sexologen och psykologen Tanja Suhinina på Eros & Psyke.

Brevskrivaren ”OJ” vänder sig till GPs sex och relationsrådgivare och får ett, minst sagt, rätt avvisande svar. Planerar att göra två saker här. Dels ge mina tankar till ”Oj” om dennes fråga, samt resonera kring Tone Ahlborgs svar.

Frågan

” Jag är sugen på sex med andra men vet inte hur jag ska lägga fram det för min partner. Jag vill verkligen inte att vi gör slut men känner att det inte räcker med en partner för mig. Tänker på detta väldigt mycket. Jag misstänker att min partner kommer tycka att det är en dålig idé, trots att vi älskar varandra, men för mig är det bara sex. Det handlar inte om känslor för någon annan. Jag har inte vågat ta upp det i rädsla för att det ska bli bråk. Vi har det väldigt bra annars. Hur tycker du jag ska göra?”

Kommer stycka upp svaret och resonera kring det i delar för att ge en bättre överblick. Hela svaret finns att läsa på GPs sida.

”Har du haft väldigt få eller inga andra sexuella erfarenheter innan du träffade din nuvarande partner? Du verkar nyfiken och vill tydligen skaffa dig nya sexuella erfarenheter. Men vad hindrar dig att göra det med din nuvarande partner? Varför räcker det inte med en partner för dig? Är det något speciellt du tror att din partner inte kan ge dig? Har du berättat om dina önskemål i sexuellt avseende?”

Här blir Tone för det första väldigt värderande när hon frågar ”Varför räcker det inte med en partner för dig?” I realiteten så är det så för många att vi känner åtro och lust till fler än en människa. Tone resonerar lite kring det senare i sitt svar, att dom flesta människor idag gör seriell monogami. Alltså, att man under en livstid har flera romantiska/sexuella/relationella partners men oftast en åt gången. YouGov har undersökt förekomsten av otrohet i Sverige och kommit fram till att 25% av den undersökta populationen varit otrogen någon gång och att 10% var otrogen mot sin nuvarande partner. Det vanligaste skälet för otrohet anges ha varit atraktion till en annan person än sin partner.

Att som Tone fråga varför det inte ”räcker” med en partner blir i sammanhanget en konstig fråga, även om jag vet att frågeställaren använder just dom orden också. Det är lite som att fråga ”varför är du sugen på chokladglass, det finns ju vaniljglass i frysen?” Det är något djupt mänskligt i att känna attraktion till andra människor. Vi har ju till och med ordspråk för det. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet”. Vi gillar nya erfarenheter och vill utforska det vi inte har.

Tone verkar också inne på att det främst är när man är ”oerfaren” som det är OK att vilja utforska sin sexualitet med fler än en person. Nu vet vi inte hur frågeställarens sexliv ser ut men vi har olika sexliv med olika personer och matchningarna blir olika med olika. Sex är ingen mekanisk aktivitet vi ägnar oss åt där objekten är utbytbara. Man kan ha ett välfungerande sexliv i sin primära relation och samtidigt vilja utforska sex med andra. Man kan också vilja utforska sex med andra tillsammans med sin primära partner. Det är inte ovanligt att människor fantiserar om trekant eller andra liknande praktiker. Det Tone missar här är att viljan att utforska och skaffa sig nya erfarenheter inte är en fråga om att vara oerfaren. Människor kan vilja utforska sin sexualitet genom hela livet.

Att Tone också frågar ” Är det något speciellt du tror att din partner inte kan ge dig? Har du berättat om dina önskemål i sexuellt avseende?” visar ju på att hon faktiskt missar frågeställarens fråga helt. Personen skriver in till Tone för att be om råd kring hur hen ska kunna berätta om sina önskemål i sexuella avseenden. Frågan ”Är det något speciellt du tror att din partner inte kan ge dig?” visar ju också på en mekanisk syn på sex snarare än en dynamisk syn på sex, där olika möten ger upphov till olika lustar.

”Ni kan ju utveckla ert sexuella samliv hur mycket som helst genom att pröva er fram, hitta nya erogena zoner hos varandra och pröva olika sätt att ha sex på inklusive smeksex och munsex! Du måste visa och berätta för din partner vad du önskar sexuellt.”

Frågeställaren skriver till Tone och ber om hjälp att uttrycka sina sexuella önskemål, och Tone ger rådet att personen måste berätta om sina sexuella önskemål. Det finns många sätt att utveckla det sexuella samlivet. Ett sätt som många gör det på är att inkludera andra i sitt sexliv. Det finns klubbar, sidor och communities för Swingers där ute. Att vilja inkludera andra i sitt sexliv behöver inte betyda att man inte är nöjd med det sexliv man har i sin primära relation. Eller att man skulle vara begränsad i sina praktiker.

”Det finns ju olika sorters orgasm och om ni bara ger varandra ordentligt med tid till sex, använder er fantasi och kommunicerar tydligt för varandra om vad ni gillar bäst, så lär ni ju känna varandras önskemål och ert sexuella samliv kan utvecklas och bara bli bättre för att sen nå svindlande höjder! Ibland kan sexleksaker komplettera samlivet om båda är överens om användandet av det. Vill du ha sex oftare än din partner kan egensex (onani) vara ett annat komplement.”

Här håller jag till viss del med Tone. Egensex är en bra praktik oavsett om man har en fast partner eller inte. Att sexleksaker ofta berikar det gemensamma sexlivet. Det är också bra att kommunicera vad man gillar och dela med sig av sina fantasier. En vanlig fantasi för människor är att fantisera om andra än sin partner. Om att inkludera fler personer i sexlivet eller att ta del av erotiskt material, exempelvis porr, sexnoveller etc.

”Det är ju vanligt i vår kultur att ha olika sexuella partners, men oftast inte samtidigt.”

Ja, precis. Det är vanligt att vi har olika sexpartners, att vi känner lust och åtro för fler än en person. Tones svar är på det stora hela väldigt invaliderande inför detta, som är något djupt mänskligt.

”Du skriver att det inte handlar om känslor för någon annan. Men problemet är att vid nära hudkontakt och sexuellt umgänge stimuleras produktionen av hormonet oxytocin, som skapar stark samhörighet mellan de som kramas, smeker varandra och har sex. Denna samhörighet innebär en intimitet som oftast ger mycket positiva känslor och dessa kan lätt leda till känslor av kärlek.”

Här håller jag med Tone. Det kan vara svårt att skilja mellan sex och kärlek och den intimitet man får av nära och intim kontakt med en annan kan definitivt leda till känslor som kärlek. Att prata om dessa känslor som något förbjudet när man öppnar upp en relation tänker jag många gånger som rätt kontraproduktivt. Det är bättre att diskutera hur den typen av känslor ska hanteras. Bara för att man blir kär i en annan så behöver man inte göra slut med sin primära partner och bara för att man blir kär i en annan så betyder inte det att man slutar älska den man var ihop med först.

”Detta skulle definitivt inte din nuvarande partner uppskatta förutom att hen helt naturligt skulle kunna känna sig kränkt av att du behöver ytterligare en sexuell partner samtidigt som ni har en pågående intim och sexuell relation.”

På psykologspråk kallar vi detta för en projektion. Vi vet faktiskt inte hur frågeställarens partner skulle reagerar. Men vi vet att Tone inte hade uppskattat om hennes partner föreslog något sådant här. Det finns många där ute som har relationer som är öppna i någon utsträckning. Har inga siffror för hur vanligt det är i Sverige, men i en Kanadensisk studie från 2019 så anger 4% av dom som är i en pågående relation att de lever i en öppen relation, att ungefär 20% har erfarenhet av öppna relationer och att 12% ser det som sin ideala relationstyp. Den självklarhet som Tone uttalar sig med här säger faktiskt ingenting om frågeställaren, men allt om Tone.

”Det är ju vanligt i vår kultur att ha olika sexuella partners, men oftast inte samtidigt. I stället tillämpar de flesta så kallad ”seriell monogami”, vilket innebär en partner i taget.”

Sant. Detta är normen. Men ”vanligt” betyder inte att alla måste göra så. Eller att det är det eftersträvansvärda. Det rimliga är att vi tillåter fler människor att göra olika, för olika människor vill leva på olika vis.

”Men jag tror att du och din partner kan stärka och utveckla er egen relation utan att blanda in ytterligare någon i den, särskilt som ni inte verkar vara överens om det. I stället kan er relation komma att präglas av upptäckarglädje, nyfikenhet, samhörighet och riktig kärlek.””

Här blir det sådär värderande igen. Tone tar sig rätten att utifrån sina egna känslor uttala sig om vad som är ”riktig” kärlek. Även personer i flersamma relationer kan känna ”riktig” kärlek till sina partner/s. Hon säger också att dom inte verkar vara överens. Nej, men brevskrivaren vände sig till Tone för att få stöttning och hjälp i hur hen skulle kunna formulera detta behov inför sin partner.

Istället för att svara på frågan som brevskrivaren ställer så formulerar Tone en lång text som främst verkar utgå från henne själv.

Hur skulle jag svarat frågeställaren då?

Framförallt så hade jag nog velat validera frågeställaren att det inte är konstigt eller ovanligt att vilja ha sexuella relationer med andra än den man är tillsammans med. Det är vanligt med sexuella fantasier som antingen inbegriper andra än ens partner eller flera stycken. Jag hade också velat förbereda frågeställaren på mycket av det som Tone faktiskt är inne på. Det är verkligen inte ovanligt att den initiala känslan hos partnern blir att man tar det som ett tecken på att man inte älskar sin partner längre, att man inte åtror sin partner längre och att det känns som ett stort svek.

Vi alla är marinerade i den kärleksideologi som Tone gör sig till banerförare för. Den kärleksideologi som säger att om vi älskar någon så ska vi inte vilja ligga med någon annan. Det vi egentligen säger när vi ingår monogama överenskommelser är ”Jag kommer desperat vilja ligga med andra än dig, men jag väljer att inte göra det”. Man blandar ofta ihop känslobenet och beteendebetet helt enkelt.

Detta måste man vara beredd på ifall man lyfter den här frågan med sin partner och framförallt så måste man vara tillåtande gentemot sin partner att känna dom här känslorna. Vill man öppna relationen så måste man också trygga relationen och att initera en sådan här relationsomvälvande förhandling kommer i många fall skapa en enorm otrygghet. Brevskrivaren berättar ju också att det inte handlar om ett missnöje med relationen eller deras gemensamma sexliv. Det hade jag rått hen att vara tydlig med och fortsätta vara tydlig med, för partnern kommer mest troligtvis inte tro på det initialt.

Det är också väldigt lätt att man, exalterad inför det nya, springer i förväg gentemot sin partner och skapar otrygghet och distans. Där tänker jag mig att det många gånger att, om man är den som vill öppna, väntar in sin partner så att det blir tydligt att det här är något vi gör tillsammans. Att det finns ett ”vi” som öppnar relationen för utomstående. Det kan också i många fall vara bra att låta den som inte initierar öppnande ta dom första stegen. Att om man vill öppna, vänta med att träffa andra innan ens partner gjort det (om den vill göra det). Som ett konkret sätt att visa på att man man vill sin partner väl, att man inte har bråttom och att man vill göra det här tillsammans, snarare än att springa ifrån.

Man måste också vara beredd på att partnern inte kommer vilja öppna relationen. Ni hade en överenskommelse när ni gick in i relationen och det kan mycket möjligt vara som så att det bara är en part som vill omförhandla. Då är ju det etiska som blir kvar att antingen respektera den initiala överenskommelsen och inte öppna relationen, eller göra slut. Men det gäller ju alla större och livsomställande beslut i en relation.

Jag hade också rådgjort brevskrivaren att vända sig till en terapeut som har koll på polyamori, flersamhet och öppna relationer. För bevisligen kan man få väldigt invaliderande svar även när man försöker få stöttning och hjälp av en relations och sexualrådgivare som föreläser inom sexologi.

Ivar Arpi reagerade i veckan på en text formulerad av psykologen Anna Bennich i hennes frågespalt i DN. 

Hans resonemang är verkligen inte ovanliga eller speciellt avvikande så se inte mina resonemang i första hand som ett svar till Arpi, jag använder hans text mer som ett avstamp och resonemang att förhålla mig till. 

“Men den äldste sonen och hans fru har nu blivit polyamorösa. De har träffat några andra personer som de inlett utomäktenskapliga relationer med. Nu vill de ta med två av dessa på familjeträffar och barnkalas. Föräldrarna har sagt nej, men det accepterar inte sonen, och det tvingar syskonen att välja sida. Hur ska vi hantera situationen, undrar det äldre paret.”

Det finns många sätt att förhålla sig till flersamhet på och det finns en veritabel djungel där ute med begrepp för olika sätt att göra flersamhet på. Vissa säger att dom är flersamma, andra säger att dom gör flersamhet. Här finns det en skillnad i vilken grad man ser det som en läggning eller ett aktivt val. 

RFSU förklarar flersamhet såhär. 

“Polyamorös Att vara polyamorös innebär att ha förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. För att vara polyamorös krävs inte att man praktiserar det.

Polyrelation En polyrelation är en kärleks- och/eller sexuell relation med fler än två inblandade. Rent praktiskt kan detta se ut på mängder av olika sätt. Det kan till exempel vara ett par som samtidigt har kärleksrelationer med andra människor, eller tre personer som lever tillsammans.

Polygami Polygam används ibland i dagligt tal även som synonym för polyamorös eller poly men betyder egentligen månggifte, det vill säga att fler än två människor gifter sig med varandra. Polygami saknar lagligt stöd i stora delen av världen, däribland Sverige, och är relativt sällsynt. Månggifte är vanligast förekommande i Västafrika och är då oftast baserat på ekonomiska och sociala skäl snarare än kärlek och sexualitet.

Öppna relationer En öppen relation är ett par, eller annan konstellation, som tillåter sexuella förbindelser med andra utanför kärnrelationen. Syftet med att ha ett öppet förhållande kan variera, alltifrån en önskan om att ha större sexuell frihet till ett sätt att skydda en relation från den påfrestning som det upplevs innebära att behöva säga nej till frestelser.

Primära/sekundära relationer En del polypersoner betraktar alla sina relationer som lika viktiga. Andra har ”primära” och ”sekundära” partners. Det tydligaste exemplet är öppna relationer, där det finns en kärleksrelation och övriga relationer har statusen av tillfälliga och begränsade till det sexuella. Andra primära relationer är då parterna delar vardag, till exempel bor tillsammans.

Relationsanarki Relationsanarkin har sin bas i queer-rörelsen. Här vill man undvika att definiera och ställa upp ramar och förväntningar på relationer. Gränsen mellan en vänskapsrelation och en kärleksrelation ses som en social konstruktion som bör motarbetas. Reglerna för relationerna bör vara så få som möjligt.”

Skillnaden mellan de olika begreppen ser enklare ut på pappret än de är i verkligheten. I verkligheten flyter definitioner lätt in i varandra och många har egna definitioner för hur dom ser på sin flersamhet och sina relationer. I de fall man försöker reglera känslor så blir det svårt av det enkla skälet att känslor inte går att kontrollera. Känslor är en informationskanal som säger något till dig, det är inget du kan kontrollera. Du kan dock kontrollera vad du gör.

“Man kanske inte helt kan veta var tidsandan befinner sig, eller hur ur fas man är, men man kan ju få ett hum. Såhär svarar DN:s psykolog det äldre paret:

Många som lever utanför relationsnormerna vågar aldrig någonsin berätta det för sina egna föräldrar (ens), av rädsla för att inte accepteras. […] Du och din make tycker grundproblemet är att er son är polyamorös och önskar vara öppen med det, med allt det innebär. Det jag känner mig mest oroad över är era reaktioner på det.

Allt ansvar läggs på föräldrarna, i stycke efter stycke av psykologens svar. De kan antingen acceptera de nya omständigheterna, eller finna sig i att inget av deras barn eller barnbarn vill vara med dem längre.”

Ja, allt ansvar i sammanhanget ligger på föräldrarna. Sonen har mer än en viktig person som han vill leva i en öppen kärleksrelation med. På samma sätt som hans föräldrar lever i en öppen kärleksrelation med varandra. Sonen hade aldrig velat ta med sig ett one-night stand eller en tillfällig sexuell partner till kalaset. Men om en kärlekspartner ska få följa med på kalaset så vill han ha med båda. Det är också rimligt att välja bort människor som inte kan acceptera det liv man valt att leva. Oavsett om det är föräldrar eller andra. Alternativet som Arpi implicit förespråkar är ju annars att människor ska tvingas tillbaka in i en garderob med allt vad det innebär. Föräldrarna har självklart valet att exkludera sin son från sina traditioner nu när han inte längre lever efter de normer de tycker är viktiga. Men då är det dom som väljer bort sin relation till sitt barn och sina barnbarn. 

Det är okay att inte vilja beblanda sig med flersamma, det är okay att exkludera människor från sina privata sociala sammankomster av vilket skäl man vill. Det är dock ingen rättighet att andra ska delta på ens egna villkor. 

Arpi ställer sig frågan 

“Hur hamnade vi här? Om man ska dra en förenklad tidslinje för hur toleransen för sexuella minoriteters status utvecklats så började det med att det mesta som inte var heterosexuell monogami var synd och skam. Efter många om och men, och mycket lidande, blev det tolererbart att vara homosexuell så länge man stannade i garderoben. Don’t ask, don’t tell. Kampen handlade sedan om rätten att få komma ut ur garderoben. Pridetågen var ett medel för att uppnå detta. Och man lyckades. We’re here. We’re queer. Get used to it.

Det här var viktiga segrar, tycker de flesta av oss.”

Det Arpi föreslår för flersamma är att de ska in i garderoben och följa regeln “Don’t ask, Don’t tell”. Det tänker jag mig, faktiskt, är ett bra förhållningssätt när det kommer till de sexuella praktiker vi väljer att ägna oss åt. Andra människor ska inte behöva bli indragna i vårt sexliv om dom inte samtycker till det. Men det är inte det sonen efterfrågar. Det sonen vill är att kunna leva öppet med vem han gör relation med. Inte hur deras sexliv ser ut. Han vill helt enkelt vara öppen på samma sätt som hans föräldrar, eller Arpi, tillåts vara öppna med vem dom gör relation med. 

Här kommer vi också in på en viktig aspekt när folk ska ge sitt godkännande. Arpi tycker att det var viktiga segrar andra vunnit när dom kämpat för rätten att tala om vem dom gör relation med. Homorörelsens kritiker lade stort fokus på det sexuella, och det perversa. På samma sätt som Arpi lägger fokuset på det sexuella i flersamma relationer. I båda fallen handlar det inte om att någon faktiskt är öppen med sina sexuella praktiker, men i Arpis (och andras) huvud blir det så för det är associationen han gör. Han förväntar sig i det här sammanhanget att de som är flersamma ska förhålla sig till hans fria fantasier snarare än deras egna faktiska intentioner och önskemål. Han förväntar sig att omgiven har rätt att ge sitt godkännande för vilka som ska få vara öppna med vem dom är ihop med och vilka som inte ska få vara öppna.

Ivar Arpi tycker också att det är märkligt att tolerans är någon som måste uttryckas året om, för att det ska gälla. Att det inte räcker att gå i Pride-paraden för att slippa se sig som fördomsfull. 

“Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt. Som det äldre paret uttrycker det i sin fråga till DN:

Vi tyckte väl båda att det var märkligt att berätta något så privat för oss, särskilt min make tyckte detta var svårt att ta in.

Det är svårt att ta in. Varför måste man involvera sina föräldrar i att man har sex med fler än den man är gift med? Mamma och pappa, jag har sex med andra än min fru och jag vill att ni träffar dem. Inte bara träffar dem, utan gör dem till en del av familjen. Annars gör jag slut, med er.”

Här ser vi det stora tankefelet som sker hos både Arpi och frågeställaren. Man tror att det handlar om strikt sexuella förbindelser. Men hade det rört sig om strikt sexuella förbindelser så hade man inte velat ta med sig dessa till släktkalaset. Här handlar det om viktiga personer man gör relation med. Att välja bort någon av dom skulle i sammanhanget blir som om föräldrarna sagt “ta inte med din fru till kalaset, jag vill inte veta vem du har sex med” om han valt att leva monogamt. Relationer är så otroligt mycket mer än sex. 

Arpi, och föräldrarna, reducerar en viktig kärleksrelation till en tillfällig sexuell förbindelse. Att välja att göra slut med familj eller vänner som reducerar ens viktiga relationer på det här viset är sunt. Det är att stå upp för sig själv och sina nära. 

“Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism. Det är som att vi selektivt förväntas glömma att vissa beteenden har ett sexuellt syfte, som kräver en betraktare.”

Frågeställaren ställer inga andra krav på omgivningen än monoamorösa gör. Ivar Arpi har barn och fru som han berättar om i olika sammanhang. Frågeställaren vill ägna sig åt samma sorts exhibitionism som Arpi. Alltså, kunna vara öppen med vem han älskar. Att personer i flersamma relationer har sex är ungefär lika konstigt och ungefär lika förvånansvärt som att Arpi har sex i sin monoamorösa relation.

“Ibland kan vissa komma ut som polyamorösa, bisexuella eller dylikt, utan att vilja eller behöva leva som det. Då har normbrytandet blivit en identitetsmarkör, som höjer ens status, vilket tyder på att något har ändrats på djupet i vår kultur. Om man tidigare levde som homosexuell tvingades man dölja det för omgivningens intoleranta blickar. I dag vill man snarare skylta med sitt normbrytande, men alla känner inte behovet att leva ut det privat. En tektonisk platta har flyttat sig. Har normkritiken rentav blivit norm?”

Arpi frågar sig retoriskt om normkritik blivit norm och reducerar att få vara öppen med den man är till att egentligen handla om diverse identitetsmarkörer. Det enda man vill och önskar är att kunna vara öppen med den man är, på samma sätt som Arpi kan vara öppen med den han är. Inte mer, inte mindre. Normer finns alltid och vi har idag andra normer än man hade tidigare. Vi kommer ha andra normer i framtiden än de vi har idag. Det finns olika normer i olika sammanhang. I takt med att fler inser att dom inte är ensamma så är det också fler som hittar sammanhang som gör att dom vågar vara öppna med vem dom är. Det är något sunt. Att tvingas gömma viktiga delar av sig själv är att göra våld på sig själv. Öppnar upp för ryktesspridning och leder till sämre psykiskt och fysiskt mående. 

“En möjlig lösning är att vissa saker fortsätter att vara – eller snarare återgår till att vara – privata. Ha gärna en sexualitet, men sköt det snyggt. Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?”

Här håller jag med Arpi. Alla har en sexualitet och denna sexualiteten ska skötas snyggt, på ett sätt som gör att man inte tvingar den på andra. Felet Arpi gör är att tro att polyamori handlar om sex. När det handlar om relationer. På samma sätt som Arpis relation till sin fru handlar om annat än sex, även om den också innehåller en sexuell komponent. Att få vara öppen med sina relationer är inte att pracka på någon sina livsval. Går det inte ihop med föräldrarnas bild av hur man ska leva så står det föräldrarna fritt att välja bort relation till barn och barnbarn.

“Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor.“

Sen har vi avslutningsvis Arpis gymnasieintellektuella spaning. Att vissa normer är bra för människor. Det är ingen som ifrågasätter det. Normer finns i alla sammanhang och hjälper till att göra världen förståelig. Det Arpi egentligen menar är att han inte vill att andra ska leva efter andra normer än han själv och framförallt att om man lever efter andra normer än han själv så ska man inte vara öppen med det.

Jag tänker att den rimliga normen i sammanhanget är att vi alla tillåts vara öppna med vem vi gör relation med. Men att sexuella praktiker i relationerna hålls privat. 

Jag var rätt nyligen, tillsammans med min adminkollega Kajsa Bergwall, intervjuad av psykologtidningen kring mitt engagemang som administratör för facebook-gruppen “Psykologer”, en av dom viktigare sociala plattformarna för vår kår. Det finns ungefär 10000 psykologer och runt 3500 psykologstudenter i Sverige. Strax över 8000 av dessa är medlemmar i vår grupp. Detta gör det administrativa arbetet en aningens prekärt av flera skäl.

I den absoluta merparten av Facebookgrupper där ute så kan man utan större problem som administratör har en vision, driva den hårt och exkludera människor som inte skriver under på visionen. I gruppen “Allt om vegansk mat!” som jag och några till driver så har vi en tydlig vision av att kunna vara en plats där personer som av ett eller annat skäl är intresserade av vegansk mat ska kunna ställa basala och ibland även dumma frågor. Jag brukar förklara visionen med att “Detta är en grupp om vegansk mat, inte en grupp för veganer. Här ska jägaren vars barn precis fått en ny partner, som det visat sig är vegan, kunna gå in och be om hjälp att laga veganskt när partnern kommer på besök för första gången”. 

En del i den visionen är att vi modererar allt som inte är mat eller matlagningsrelaterat hårt och vi tillåter inte ideologiska diskussioner kring veganism eller ens andra delar av veganismen som inte handlar om mat och matlagning. 

Denna hårda dragning gör att många ideologiskt övertygade veganer väljer bort att vara med i vår grupp och dom är istället medlemmar i andra grupper. Gott så, det finns många veganska grupper på Facebook och vi är inte den enda som har ett fokus på vegansk matlagning. 

Psykologer har en annan position. Det är ett viktigt forum för yrkeskåren som samlar runt 60% av kåren. Vi kan inte ha en tydlig vision om innehåll som vi driver hårt från adminhåll, utan behöver ha en vision som snarare handlar om att inkludera så stor del av kåren som möjlig och snarare sträva efter att vara en plattform för medlemmarna där de kan skapa innehållet på forumet. 

En vanlig upplevelse för kårens medlemmar är att man i stort är ensam i sin profession på sina arbetsplatser. Man kanske är den enda skolpsykologen som arbetar under rektorn på sin skola, man är den enda psykologen i det psykosociala teamet på vårdcentralen, eller man driver en privat praktik utan kollegor eller anställda. Detta gjorde att när gruppen skapades så startades den som ett lunchrum för psykologer runt om i landet. Där man kunde göra sådant människor gör i ett lunchrum. Man kunde diskutera mat, blommor, semester och helgplaner, musik, politik och snackisar i samhället just nu.  Men även den senaste forskningen, behandlingsupplägg psykologiska teorier. Innehållsmässigt så satte Andreas Leijon takhöjden högt när han startade gruppen och det är i den andan som vi försökt utveckla gruppen efter det. 

Det finns två citat i artikeln av mig som jag skulle vilja lägga lite större fokus på. Det är resonemang som i stort format hur jag ser på kommunikation och samtal online. 

“Jag är fostrad på Flashback, jag är Ok med allt som inte är mordhot”

Jag har växt upp i en forumkultur till stort format av anonymiteten som hittas på Flashback, olika IRC-kanaler, forum och BBS:er. Människor tog sig nicknames men man kunde inte riktigt veta vem som satt bakom skärmen. Detta gav en oerhört stor frihet i hur man interagerar med människor runt sig. Du blir inte låst av den du är AFK utan det ger större utrymme att diskutera de frågor du önskar, framställa din person så som du hellre vill vara och ge uttryck för affekt i diskussioner som annars skulle straffas i andra sociala sammanhang. Det finns inga sociala kostnader när du är anonym och du kan pröva dig fram. Vilket 80 och 90-talets gamerkidz också gjorde på forum, BBS:er, IRC-kanaler etc. 

När jag säger att jag fostrats på flashback och är OK med allt som inte är mordhot så betyder det att jag tar rätt lätt på det människor skriver. Det kan finnas så många saker som ligger bakom. Någon skriver i affekt, någon kanske är full, någon kanske provar hur det är att framställa sig på ett annat sätt och se hur det fungerar. Ibland ångrar dom sig dagen efter, ibland inte. Men oftast så kan man ta det som skrivs med en nypa salt.

Det finns också ett helt annat nyansspektrum online. Ta messenger som exempel. En person som skriver länge och sen postar ett meddelande som mer påminner om ett brev med styckeindelning framstår som mer genomtänkt. En personer som skriver många men korta meddelande efter varandra uppfattas som mer spontant och direkt i tanken när den skriver. Människor är olika bevandrade och olika duktiga på att läsa av signaler online. Vi ser det tydligast när människor som inte vuxit upp framför en dator säger att man tappar mycket av kommunikationen när man inte kan läsa av kroppsspråk hos den man talar med. Ja, kroppsspråk kan du inte läsa av i text, men det finns andra icke-verbala signaler du kan läsa av hos den du kommunicerar med, och personer som har svårt att se det har snarare kommunikativa färdighetsbrister online snarare än presenterar sanning. 

Allt detta sammantaget gör att det finns mycket utrymme att göra snälla tolkningar av det andra skriver, vilket leder mig in i mitt andra citat. 

“Folk är olika och det går inte att moderera tonen för hårt. Det skulle exkludera folk och bli för godtyckligt. Det viktiga är att läsa andra snällt och anta att intentionen är god”. 

I sammanhang med många okända eller otydliga variabler så finns det många ställen där det kan gå fel och den viktiga frågan vi själva behöver ställa oss är inte “Hur ska jag göra rätt?” utan snarare “Vilket fel vill jag helst göra?”

Här kommer lärdomar från basal psykologi in. Många gånger så fastnar vi i att undvika sådant som ger jobbiga kortsiktiga konsekvenser. Vi vill inte känna oss lurade, vi vill vinna diskussioner, vi vill ha rätt. Det kanske känns fint och skönt för stunden, men det långsiktiga priset är kanske att vi tolkar människor som egentligen vill väl som att dom vill oss illa, att den som bara var klumpig egentligen vill såra oss. Det lägger sig som osocialt raster mellan oss och vår omgivning och gör att vi inte bygger dom där fina nära relationerna som vi egentligen skulle må bäst av långsiktigt. 

Det långsiktigt rimligaste i kommunikativa sammanhang och när vi har att göra med människor är att utgå från att andra vill väl, att vi bör anta att det finns goda intentioner bakom det som sägs, även om vi inte kan se det, och att vi när vi hajar till snarare bör stanna upp och fundera på vad den som skriver något egentligen kan mena, snarare än fundera på vad det den skrev väckte för känsla i oss. Helt enkelt, försöka stanna upp och läsa varandra snällt. 

I en stor grupp som samlar så många olika professioner så kan vi inte ha en för hårt satt vision kring hur människor ska kommunicera utan vi måste snarare försöka skapa utrymme för att olika kommunikationsstilar ska kunna samvariera. Både kantiga och mer inkännande stilar måste få plats och det finns inget enkelt recept för hur vi inkluderar så många som möjligt, för oavsett vilka beslut som fattas som kommer det leda till att vissa känner sig inkludera och andra exkluderade och jag tror på att mitt resonemang ovan är det som på lång sikt inkluderar flest personer i gemenskapen.

Artikeln hittas här. Sidan 16 och framåt.