Erica Lundqvist från Freudianska föreningen ondgör sig över förslaget på ny könstillhörighetslag.

Erica Lundqvist från Freudianska föreningens tidskrift Arche ondgör sig över förslaget till ny könstillhörighetslag på GPs kulturdebatt.

Det bärande argument från Erica Lundqvist är att barn inte ska behöva bära detta tunga beslut själv. Jag kommer gå igenom hennes artikel, citera det jag vill lyfta ut och svara på. Vill du läsa hennes artikel i sin helhet så hittar du den i länken ovan.

” I och med regeringens tilltänkta könstillhörighetslag har frågan om föräldrars ansvar vid könsdysfori hos barn åter aktualiserats. Lagen avser förenklade möjligheter att ändra det juridiska könet, men länkar oundvikligen till frågan om könskorrigerande behandling.”

Ja, i någon mån länkar den in i frågan kring könsbekräftande behandling. Men det är inte könsbekräftande behandling. I en tid när det också är långa köer till de specialiserade mottagningar som finns i landet för den här patientgruppen så är det rimligt att det finns andra interventioner som kan sättas in tidigare. Som kan hjälpa personen att hantera sin könsdysfori. Sen 2017 då jag gjorde min PTP på en ungdomsmottagning, framför allt den senare hälften, har ungefär 30% av mina patienter hittat inom transspektrumet. På ungdomsmottagningen så diskuterade jag frågan kring kön med ett flertal. Några skickades som remiss till Lundström och Anova, men en del stannade i sina funderingar och önskade inte remiss.

Ett av dom starkaste argumenten mot andra könsbekräftande insatser har tidigare varit att dom som regel har en irreversibel inverkan på kroppen och att det är viktigt att vara säker innan man sätter in en insats. Att ändra kön juridiskt behöver inte vara irreversibelt. Om 16 åringen, med målsmans medgivande, ändrar kön och senare i livet ångrar sig så kan man faktiskt bara ändra tillbaka utan att det gjort någon skada.

”Särskilt anmärkningsvärt i lagförslaget är att barn som fyllt 16 år ska kunna ändra sitt juridiska kön med målsmans medgivande. På det temat skriver Hanne Kjöller i Dagens Nyheter (3/4) med flera sunda invändningar. Kjöller hänvisar bland annat till en statistisk ökning av antalet diagnosticerade fall av könsdysfori: Över 2200 procent.”

Ja, det har skett en markant ökning av könsdysforidiagnoser de senaste 10 åren. Detta kan bero på många orsaker. Många av kritikerna menar att det kan bero på en social smitta bland ungdomar. En annan förklaringsmodell som jag håller för trolig är att det till stor del beror på minskad grad av stigmatisering. Alltså, i takt med att det är lättare att vara öppen med en transidentitet så är det också fler som väljer att leva öppet med det. Under 1900-talets första hälft så såg vi samma kraftiga ökning av vänsterhänthet, något som planade ut efter ett tag. Detta allt eftersom stigmatiseringen kring vänsterhänthet släppte under 1900-talet. Min farmor tvingas lära sig skriva med högerhanden och fick vänsterhanden bunden bakom sig i sin barndom. Jag lärde mig att vinkla pappret lite så att jag inte drog handen i bläcket. Helt oavsett om det beror på social smitta eller att fler väljer att leva öppet så är det rimligt med reversibla insatser som vi kan sätta in medans människor tänker mer kring sin identitet.

” Könskorrigerande behandling i den omfattningen vi ser i dag har aldrig tidigare förekommit. Ingen människa kan ännu överblicka vilka konsekvenser som behandlingen för med sig. Ett antal av de som upplever sig födda i fel kropp kommer sannolikt att stå fast vid sin upplevelse också i vuxen ålder, men alla kommer inte det.”

Så är det. Vi har aldrig sett den omfattningen tidigare. Jag tänker att detta är ett av skälen till att vi behöver bredda vår insatsrepertoar, så att dessa personers behov kan mötas på olika sätt. Tidigare så var det väldigt stort fokus på att man var tvungen att ”byta” kön. Från man till kvinna, eller tvärtom. Idag har det, vad jag förstår, börjat luckras upp. Alltså, att man börjat se och erkänna förekomsten av icke-binära även inom transvården. Könsdysfori ser också olika ut för olika personer och alla personer behöver inte samma insats för sin könsdysfori. Att kunna göra en individuell bedömning för vilka insatser som ska sättas in är ett bra steg i den här frågan. Här tänker jag att en sänkning av åldersgränsen för att kunna ändra juridiskt kön är en bra utveckling. För jag är övertygad om att för en del så kommer det vara en tillräcklig insats. Då har vi sparat individuellt lidande, samhället pengar och undvikit medicinska insatser som kunnat medföra eventuell skada. Det är rimligt att göra det som är tillräckligt för att möta patientens behov.

” Det vi vet historiskt är att starka känslor kan övergå i andra känslor, det som uppfattas absolut rätt en dag kan framstå som helt fel vid ett senare tillfälle. Inte alltid, men heller inte aldrig.”

Så är det, såklart. Men det blir falskt att mena att detta på något sätt skulle vara representativ i det här fallet. Ingen jag träffat som gått i funderingar kring sitt kön och sin könsidentitet har varit så här flängig känslomässigt. Det är något man funderat mycket kring över tid. Något man pratat både med professionella, vänner och stödgrupper om. Att försöka vifta bort människors funderingar på det här sättet är bara ett fult sätt att från sin auktoritet som psykologer försöker förminska patienter. Detta har gällt både de som velat ha en remiss till Lundström eller Anova, eller som efter en tid kommit fram till att de kön dom tilldelades vid födseln faktiskt är det kön dom identifierar sig mest med.

” Vi har i frågan om könsdysfori sett hur samhällets representanter fått bråttom med att anpassa sig till de krav som riktats mot dem, av allt att döma har man agerat förhastat.”

Frågor kring transpersoners väl och ve har varit tongivande i debatten sen ungefär 2012, då kammarrätten i Stockholm fastslog att steriliseringskravet för de som önskade byta juridiskt kön stred mot Europakonventionen. Detta är ingen ny fråga och jag vet inte om jag håller med Erica om att 12 års diskussion och debatt kring frågorna är ”förhastat”.

” En längre tids rörelse mot ett allt mer auktoritetslöst samhälle har fört med sig förändringar på en rad olika områden. En generell tendens är att den med makt ska träda tillbaka, och i stället ska den marginaliserade lyftas fram.”

Låter som att Erica tycker denna förändring är något negativt. Att marginaliserade människor i större utsträckning ska få mer makt över sin tillvaro. Vet inte om jag håller med Erica i att det är något dåligt.

” I tidsandan ligger också den överdrivna tilltron till barnets förmåga att föra sin egen talan.”

Frågan är vad vi tänker på som överdriven tilltro. Jag tänker att det ligger helt i linje med artikel 12 i barnkonventionen att lyfta in barnets perspektiv i den här frågan.

Artikel 12: Åsiktsfrihet och rätten till att bli hörd

  1. Konventionsstaterna ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
  2. För detta ändamål ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom en företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med nationella procedurregler.”

Detta betyder att vuxna fortfarande har ett ansvar, men att vi måste höra barnet i frågor som rör dom själva. Jag tycker att lagens avvägning är väldigt bra där. Att en 16-åring, med målsmans medgivande, kan ändra juridiskt kön är att lyfta in barnets perspektiv samtidigt som föräldern är med och tar sitt vuxna ansvar för barnet.

Samma normförskjutning kan ses i familjen. Under uppväxten är det föräldrarna som inkarnerar auktoriteten och utgör referens för vad som är rätt och fel.”

Det beror helt på vilken ålder vi pratar om. I takt med att barn blir äldre så flyttas referensen alltmer från föräldrarna till kompisar och samhället utanför familjen. Det är stor skillnad på en 16 årings referensramar och en 2 årings referensramar här. Erica argumenterar som om det vore samma.

Barn och vuxna är på många sätt annorlunda från varandra. Barnet lever i en värld där fantasin breder ut sig, logiken är böjbar och den faktiska kunskapen begränsad. De lever i ett drama som kännetecknas av starka känslor, där impulsiviteten och spontaniteten är överordnad förmågan till konsekvenstänkande.”

Även här infantiliserar Erica unga personer som lider av könsdysfori. Något vi ofta gjorde på ungdomsmottagningen var så kallade mognadsbedömningar. Vi bedömde helt enkelt om patienten var mogen att förstå konsekvenserna av sina val. I tonåren så är det en varierande förmåga. Ibland landade vi i att vi var tvungna att kontakta föräldrarna. Ibland landade vi i att patienten var mogen nog för att förstå konsekvenserna och att vi inte skulle kontakta föräldrarna. När vi behövde lyfta in föräldrarna i behandling så gjorde vi oftast det, men ibland behövde det diskuteras med den unge i terapirummet först.

Det Erica beskriver ovan är inte 16 åringen däremot. Det är det lilla barnet hon beskriver. Den som fortfarande lever i fantasin. Barn utvecklas över tid och blir inte magiskt rationella vuxna vid 18. Det är en process som pågår från födseln fram till 25-30 års åldern.

” Att den ene är äldre, vet mer, kan mer och har gjort mer är en grundförutsättning i relationen mellan förälder och barn. ”

Kärlek och omtanke är en grundförutsättning i relationen mellan omsorgsperson och barn. Föräldrar är äldre, dom vet ofta mer, kan ofta mer och har ofta gjort mer. Det betyder dock inte att föräldern har extra kunskap kring frågor som rör könsdysfori än tonåringen. Har inte föräldern själv brottas med könsdysfori så har föräldern ingen extra kunskap kring just könsdysfori. Samtidigt så kan ju den unge själv ha läst på, diskuterat med stödgrupper, vänner, bekanta, professionella. Den unge har också en förstahandskälla till sitt eget känsloliv. Det är alltså inte orimligt att tänka sig att den unge som vill byta juridiskt kön faktiskt har bättre koll på detta än dess förälder.

Även här vilar Ericas argumentation på ett falskt auktoritetsargument. Precis som år i yrket säger väldigt lite om en psykologs faktiska kompetens så säger år i livet väldigt lite om en persons faktiska kompetens kring könsdysfori.

” Vilka är de rationella grunderna för att barn skulle vara mogna att fatta livsavgörande beslut, såsom vilket kön han eller hon ska identifieras som?”

Här vänder Erica på det. Det handlar i grund och botten inte om ”vilket kön han eller hon ska identifieras som” utan om ”vilket kön hen identifierar sig som”. Det handlar i grunden om barnets egen identifikation. En identifikation som om den krockar med tilldelat kön vid födseln kan leda till könsdysfori.

” I föräldrarollen åtar sig den vuxne ansvaret att vägleda barnet på den upptäcktsfärd som för mot samhällsgemenskapen. Ibland är det rätt att säga ja, men icke desto mindre måste föräldern markera gränsen där det behövs. Att i för stor utsträckning och i avgörande situationer relativisera världen är att frångå det ansvaret.”

Fast det är inte heller någon som relativiserar världen eller frångår det här ansvaret. Lagen säger att man ska kunna ändra juridiskt kön från 16 års ålder med målsmans medgivande. Det finns alltså en förälder i det här som tar ansvar, för sitt barn. Det Erica argumenterar för är att föräldrar inte ska få ta ansvar för sitt barn. Barn dom känner väldigt mycket bättre än vad Erica känner just det barnet. Barn som dom älskar, bryr sig om, vill dess absolut bästa. Det Erica argumenterar för är något annat. Att hon som utomstående ska begränsa insatser som för vissa skulle kunna vara nödvändiga och/eller tillräckliga för att hantera det lidande som kommer med könsdysforin.

I lagförslaget finns det fortfarande en förälder som guidar och bär ansvaret.

” Att möta besvikelse, ifrågasättande och starka affekter är en del av auktoritetens öde. Den premissen förtjänar våra barn att vi upprätthåller.”

Barn förtjänar också att vi tar dom på allvar, att lyssnar till det dom har att berätta om sig, sitt liv och sin upplevelse. Tonåringar förtjänar att bemötas och behandlas som tonåringar, inte som de lilla barn Erica löpande i sin text reducerar dem till. De förtjänar att vi inte lutar oss tillbaka, bekväm i vår upplevda auktoritet.

Susanna Carolusson uttalar sig om flersamhet, igen.

Psykologen Susanna Carolusson, vars text jag bemött här på bloggen tidigare, har än en gång drivit sitt missionerande mot flersamma relationer i massmedia. Denna gången i SVT:s produktion ”Mötet”. Här diskuterar hon tillsammans med Martina Hallin om flersamhet. Något jag tyckte var väldigt talande i diskussionen var hur Martina framförallt fokuserade på hur hon valde att leva sitt liv. Hon pratade i tydliga jagbudskap. Carolusson diskuterade dock väldigt mycket utifrån hur ”man” gör, hur ”man” känner. Det var tydligt att hennes resonemang grundar sig i hennes egna upplevelser men att hon gör dessa erfarenheter universella och generella på ett sätt som inte blir rättvist.

”Freedom is a Feeling !” by rAmmoRRison is licensed under CC BY-NC 2.0

För det ska sägas. Ingen ska behöva känna sig tvingad till att göra flersamma relationer. Där håller vi med varandra. Att Carolusson levt i tvåsamhet med sin man i flera decennier och verkar nöjd med det är bara fint. Problemet med Carolussons resonemang är inte hur hon själv väljer att leva utan hur hon invaliderar andra människors sätt att göra relation och formulerar en hierarkisk föreställning där hon framställer hennes val som universellt och generellt finare. Hon gör sig till förespråkare och ställer sig till doms över de som väljer att leva på andra sätt än henne själv.

Jag tycker att det blir ett bra samtal och ett fint samtal och att det finns ett värde i att ta del av hela programmet som finns länkat ovan. Det är strax över 14 minuter och jag som diskuterat den här frågan med Carolusson både i psykologinterna miljöer och här på bloggen kände att jag fick en större förståelse för varför hon tänker som hon tänker.

Jag har dock ett antal repliker till programmet som jag vill resonera ytterligare kring, kommer citera och presentera tidsangivelser ifall man vill leta upp avsnittet själv och ta till sig kontexten där det uttrycks.

00:24 ”Jag har ju upptäckt ett djup i den här exklusiva kärleken som jag inte skulle kunna uppleva om jag delade upp mig på fler”

Det är fint att Carolusson hittat de sätter hon vill göra relation på. En inte helt ovanlig fundering här i livet är ju hur man vill organisera sina relationer för att må bra. Carolusson verkar ha hittat sitt sätt. Det glädjer mig. Min enda önskan är att det ska bli lättare för fler att också göra samma resa som Carolusson. Där dom kan hitta sätt att organisera och göra relationer på ett sätt som gör att dom lever mer autentiska liv i kontakt med sig själv, sina känslor och andra.

Speaker:  1:15 ”Ett liv med flera partners utan honom, eller ett liv med honom i trohet”

Här ställer speakerrösten upp en falsk dikotomi. Ett liv med flera partners står inte i kontrast till ett liv i trohet. Vad som är otrohet är individuellt och i flersamma relationer så är överenskommelserna sådana att du lever i trohet, även när du eller din/a partner/s har andra partner/s.

01:40 ”Det påminner ju om hur vi lappar ihop våran relation och underhåller den tar vara på det vi har haft fast det förändras och förbättras i olika epoker.”

Här skiljer sig Carolusson och hennes man sig inte från hur flersamma också gör relationer. Även i flersamma relationer så är det viktigt att lappa ihop, underhålla och ta vara det man haft. Trots att det kan förändras över tid och i olika epoker av ens liv. Någon jag tycker mig höra rätt ofta när jag diskuterar med andra flersamma är att flersamheten är något som hjälper en att göra det. Flersamheten blir ett verktyg för att fortsätta välja varandra. I livets alla skeenden.

02:38 ”Flersamma, om jag förstått det rätt, försöker verkligen vara måna om varandra. Samtidigt misstänker jag att svartsjukan måste läggas åt sidan för att man ska stå ut och i längden skulle inte det vara möjligt för mig. Jag är på vippen att kalla det förnekelse, men det vill jag inte ge mig in på.”

Den här saken har jag diskuterat i tidigare bloggpost (länkad ovan). Svartsjuka är något vi behöver hantera i alla relationsformer. Ibland är den befogad och visar på att det finns olösta konflikter i relationen som man behöver ta hand om. Att man blir åsidosatt, att man inte blir bemött i sina känslomässiga behov eller något annat. Vissa dagar kanske man bara behöver bli älskad lite tydligare och att partners är tydligare i sitt affektspråk. Ibland så kan svartsjukan också vara patologisk och kontrollerande. Att det inte handlar om den man är svartsjuk på utan att den kommer ur en egen osäkerhet. Man kan inte säga så enkelt som att svartsjukan ska undvikas eller läggas åt sidan. Det behövs en ordentlig beteendeanalys för att vi ska förstå funktionen av ett beteende och vad en känsla kommunicerar till oss.

03:36 ”Den största skillnaden mellan oss är nog vår syn på vad som är privat och intimt och därmed väldigt känsligt.”

Den här gränsdragningen som Carolusson gör förstår jag mig inte på. Hon drar likhetstecken mellan tvåsamhet och privata och/eller intimt. I realiteten så är ju flersamma relationer också intima och det finns privata delar i dessa relationer som man inte delar med andra.

Citat av Carolusson 04:24 ”Flersamhet handlar ofta om ett bekräftelsebehov och en rädsla för att bli beroende av en partners kärlek.”

Här tar Carolusson på sig en lite för stor rock när hon försöker tala om för människor vad flersamhet handlar om. Carolusson har inte det professionella kunnande att uttala sig kring vad flersamhet ofta handlar om. Det här säger mer om hennes syn på världen snarare än hur det är för flersamma och hur flersamma ser på världen och vad deras flersamhet handlar om. Inom psykodynamisk terapi så pratar man ofta om något som kallas för projektioner. Projektioner i psykologisk mening är en försvarsmekanism människor använder sig av för att hantera egna inre känslor och impulser. Det här citatet känns mer som något Carolusson projicerar på flersamma snarare än något flersamma skulle hålla med om ligger till grund för deras flersamhet.

05:05 ”Ja, jag tror inte det är möjligt att gå in i lika djupa relationer till fler och tror att det här med bekräftelse det bygger jag på att dom flesta relationer, kärleksrelationer intima kärleksrelationer startar med en förälskelsefas. I förälskelsen så känner man sig sedd, man känner sig utvald man känner sig bekräftad och det är en oerhört härlig känsla.”

Jag håller med om att dom flesta kärleksrelationer oftast startar i en förälskelsefas. Hallin som Carolusson diskuterar med betonar att man i polyamorösa kretsar ofta pratar om något som kallas för ”new relationship energy” eller NRE. En känsla man ofta känner när man går in i en ny relation och som ofta är synonymt med det vi brukar benämna som förälskelse. I polyamorösa kretsar så kan man också många gånger prata om hur NRE gör att man behöver fokusera lite extra på den nya relationen men också att det är känslor som kan spilla över och gynna redan etablerade relationer. Det är en härlig känsla och jag har pratat med otaliga människor som anger just det här som deras primära skäl till att leva flersamt. Att man inte vill beröva sig själv eller sina partners möjligheten att gå in i denna förälskelsefas eller att få känna denna new relationship energy igen och att det är något man vill dela med sina partners.

Varför det inte skulle vara möjligt att gå in i djupa relationer för att man tillåts av sin partner att bli förälskad igen övergår mitt förstånd och jag tycker inte heller Carolusson svarar på det i avsnittet. I min värld så känns det snarare som något som kan föra människor närmare varandra. Att det blir ytterligare en arena att få vara sårbar ihop med andra viktiga människor, dela fina känslor och möten och att återigen fortsätta välja varandra.

06:09 “Det är härligt att bli förälskad, men jag avstår från att fördjupa den förälskelsen för jag vill ge min man den exklusiviteten. Det är en gåva till honom som fördjupar vår kärlek.”

Ja, för Carolusson är offret en gåva. För andra så kan gåvan vara att låta ens partners gå in i den här djupa förälskelsen med någon annan, fortsätta vara kvar och att fortsätta välja varandra i det här. Där offret är en gåva för Carolusson så kan öppenheten och att inte begränsa sina partners vara en gåva för någon annan. Människor är olika, och uppskattar både att ge och att få olika gåvor. Nu har inte Carolusson berättat huruvida hon avkräver sin man samma gåvor. Men den gåva monogamin är kommer ju många gånger också med krav på motprestation. Att man ska få samma gåva tillbaka. För vissa så fördjupar det säkert kärleken, men för många så är det nog mer ett hinder. Något som lägger sig i vägen. Det kan vi se när vi tittar på siffrorna för otrohet. Enligt en studie från YouGove från 2015 så har 25% av svenskarna varit otrogna någon gång och 10% mot sin nuvarande partner. För dessa människor kanske rätt gåva hade varit att prata öppet med varandra från start om möjligheten att leva på andra sätt än inom tvåsamhetsnormen.

06:37 ”Det andra som handlar om rädsla att bli beroende av en partner och med en partner, om man lägger alla äggen i en korg när det gäller just den intima relationen så blir man, menar jag, djupare beroende och djupare givmild. Det blir en starkare kärlek som blir svårare att förlora.”

Här drar Carolusson likhetstecken med ”mer att förlora” med starkare kärlek. Det är också att dra för stora slutsatser på tveksamma data. Jag tror inte kärlek är mätbart på det sättet. Det är tydligt att Carolusson följer en tydlig kristen tradition där kärlek mäts i offret.

Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig. 1 Mosebok 22:2

Också Människosonen har ju kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många. Markus 10:45

Att kärlek är något vi mäter i hur mycket vi offrar är inte en universell sanning. Vi kan inte säga hur mycket någon älskar oss i hur mycket dom avstår för vår räkning. Kärlek är sin egen kvalité och kärlek är ett beteende. I Carolussons relation så är offret viktigt. Inget fel i det. Klart dom får visa sin kärlek i att avstå från saker för varandra. Men låt andra människor få visa sin kärlek på sina sätt. Olika människor har olika kärleksspråk där man visar kärlek på olika sätt och behöver bli älskad på olika sätt. Vill man läsa ytterligare resonemang så är det här en bra start.

Hennes resonemang visar också på en hyfsat objektifierande syn på människor. Där människor är ersättliga och dom fyller en funktion i vårt liv snarare än att dom är där i sin egen rätt som egna subjekt med agens som man gör relation med. Bara för att man har andra etablerade relationer så gör uppbrott fortfarande ont.

Om att andra lever polyamoröst 07:50 ”Jag kan respektera det. Intellektuellt kan jag förstå det. Jag har ändå rätt bra fantasi. Men det kan jag inte leva mig in i.”

Det är ingenting Carolusson egentligen behöver leva sig in i. Jag hade varit nöjd med om hon låtit andra göra relationer på sina sätt och att hon inte gjort det till sitt uppdrag och med hjälp av sin psykologtiteln förhindra människors möjlighet att leva autentiska liv efter sina önskningar och drömmar. På samma sätt som hon verkar ha hittat sitt sätt att leva på som hon trivs med. Varken resonemang hon för i det här samtalet eller som hon fört i tidigare debattartikel i ETC visar på särdeles stor respekt för att andra människor lever annorlunda. Vilket vi särskilt kommer komma in på nedan när Carolusson funderar kring möjligheten till legala skydd för flersamma relationer.

08:24 ”Den sexuella kärleken, den kan jag inte ha flera kärlekspartners i. Innan jag träffade min man när jag då trodde ’jo men flersamhet skulle kunna vara möjligt för mig att leva i’. När en av mina pojkvänner, jag var kär, vi hade varit ihop ett tag och vi är på en fest. Jag letar efter honom för jag hittar honom inte och så öppnar jag en dörr och då ligger han där naken på en säng med en tjej. Jag blev förbluffad över hur ont det gjorde. Det var ju svartsjuka ur djupet av mig som jag inte visste att jag skulle känna.”

I många flersamma relationer så förekommer sex och sexualitet. Men det betyder inte att sex och sexualiteten är den viktigaste delen för alla flersamma i deras relationer. Här kommer vi också till vad jag tror är den springande punkten till varför Carolusson gjort det till sitt uppdrag att motverka flersamhet. Hon beskriver en otrohetshistoria på en fest i sin ungdom som verkar ha satt djupa och traumatiska spår och förstår det som att flersamhet är boven i dramat. Det handlar nog snarare om att hon blev bedragen av sin pojkvän och att han antagligen inte tog ansvar för sitt agerande efteråt (utan, vem vet, han kanske pratade om fri kärlek och flersamhet som ett sätt att slå ansvaret ifrån sig?). Jag har full förståelse för att Carolusson, givet den här erfarenheten, känner att hon behöver leva i en relation av sexuell exklusivitet. Det är inte heller rimligt att någon annan moraliserar, fördömer eller problematiserar hennes val. Det är hennes liv och det står henne fritt att göra de val hon vill.

Problemet blir ju när hon tar sin egen känsla av att ha blivit bedragen och gör det till en universell erfarenhet och tänker sig att alla nog borde känna som henne när det kommer till sexuell exklusivitet. Det är att dra det för lång på ett sätt där hon inte visar samma respekt tillbaka som jag tycker är självklart att hon ska få av andra. På samma sätt som hon har rätt att leva sitt liv efter sina val så borde flersamma få leva sina liv efter sina val utan att en legitimerad psykolog upprepat tar sig tolkningsföreträde och problematiserar deras samtycka överenskommelser och livsval, eller argumenterar för att de inte borde ha rätt till samma legala skydd som hon och hennes man.

Om juridiskt skydd för flersamma. 10:27  ”Jag tycker ju att det här med flersamt leverne är otillräckligt beprövat för att man ska göra en sån omfattande sak som att ändra lagstiftningen. För mig är flersamhet fortfarande på ett experimentstadium. /…/ (11:27) en sån här lagändring har jag svårt att föreställa mig hur den riktigt ska täcka alla komplexa situationer som kan uppstå rent juridiskt.”

Jag misstänker någonstans att, om Carolusson får bestämma, så kommer flersamhet fortsatt vara på ett ”experimentstadium” i evigheter. I realiteten så är flersamhet etablerat. Det legala skyddet för flersamma relationer tar inte bort något från Carolusson, det handlar snarare om att utvidga det skydd som hon har ihop med sin man till att även andra relationer ska få samma legala skydd, ifall man så önskar. Det växer upp barn i flersamma regnbågsfamiljer idag. Att inte skapa ett juridiskt ramverk för detta tar ifrån dessa barn rätten till viktiga anknytningspersoner. Människor i flersamma regnbågsfamiljer blir allvarligt sjuka. Att inte skapa ett juridiskt ramverk för flersamhet gör att vi kanske inte kan ha med oss våra när anhöriga även i svåra stunder eller i livets slutskeenden eller för oss att finnas där för dom som står oss nära.

Att Carolusson inte förstår hur det ska gå ihop säger ju väldigt lite om hur man faktiskt kan lösa det. Det säger mer om hennes intresse för frågan. Bland Svenska partiet så är det feministiskt initiativ som historiskt varit mest drivande för en antalsneutral samlevnadsbalk. Det finns redan idag många barn som lever i andra regnbågsfamiljer som innefattar mer än kärnfamiljen, där man har ett legalt skydd. Exempelvis när föräldrar skiljt och gift om sig.

Det framstår som både ogint och missunnsamt att Carolusson inte vill ge andra människor tillgång till det legala skydd hon själv åtnjuter i sina relationer. Detta helt utan att det skulle finnas någon kostnad för henne.

Det kanske är dags att börja vänja sig vid att olika människor gör olika val och att ens egna normer inte behöver vara styrande över hur andra väljer att leva sina liv.

Vill du veta mer om flersamhet. Vän dig till en psykolog med koll på flersamhet. Snarare än till Carolusson. Ett första steg kan ju vara denna korta intervju i SVT med sexologen och psykologen Tanja SuhininaEros & Psyke.

Foto av cottonbro från Pexels

Även experter talar mest ur egen position

Brevskrivaren ”OJ” vänder sig till GPs sex och relationsrådgivare och får ett, minst sagt, rätt avvisande svar. Planerar att göra två saker här. Dels ge mina tankar till ”Oj” om dennes fråga, samt resonera kring Tone Ahlborgs svar.

”I love you” by @Doug88888 is licensed under CC BY-NC-SA 2.0

Frågan

” Jag är sugen på sex med andra men vet inte hur jag ska lägga fram det för min partner. Jag vill verkligen inte att vi gör slut men känner att det inte räcker med en partner för mig. Tänker på detta väldigt mycket. Jag misstänker att min partner kommer tycka att det är en dålig idé, trots att vi älskar varandra, men för mig är det bara sex. Det handlar inte om känslor för någon annan. Jag har inte vågat ta upp det i rädsla för att det ska bli bråk. Vi har det väldigt bra annars. Hur tycker du jag ska göra?”

Kommer stycka upp svaret och resonera kring det i delar för att ge en bättre överblick. Hela svaret finns att läsa på GPs sida.

”Har du haft väldigt få eller inga andra sexuella erfarenheter innan du träffade din nuvarande partner? Du verkar nyfiken och vill tydligen skaffa dig nya sexuella erfarenheter. Men vad hindrar dig att göra det med din nuvarande partner? Varför räcker det inte med en partner för dig? Är det något speciellt du tror att din partner inte kan ge dig? Har du berättat om dina önskemål i sexuellt avseende?”

Här blir Tone för det första väldigt värderande när hon frågar ”Varför räcker det inte med en partner för dig?” I realiteten så är det så för många att vi känner åtro och lust till fler än en människa. Tone resonerar lite kring det senare i sitt svar, att dom flesta människor idag gör seriell monogami. Alltså, att man under en livstid har flera romantiska/sexuella/relationella partners men oftast en åt gången. YouGov har undersökt förekomsten av otrohet i Sverige och kommit fram till att 25% av den undersökta populationen varit otrogen någon gång och att 10% var otrogen mot sin nuvarande partner. Det vanligaste skälet för otrohet anges ha varit atraktion till en annan person än sin partner.

Att som Tone fråga varför det inte ”räcker” med en partner blir i sammanhanget en konstig fråga, även om jag vet att frågeställaren använder just dom orden också. Det är lite som att fråga ”varför är du sugen på chokladglass, det finns ju vaniljglass i frysen?” Det är något djupt mänskligt i att känna attraktion till andra människor. Vi har ju till och med ordspråk för det. ”Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet”. Vi gillar nya erfarenheter och vill utforska det vi inte har.

Tone verkar också inne på att det främst är när man är ”oerfaren” som det är OK att vilja utforska sin sexualitet med fler än en person. Nu vet vi inte hur frågeställarens sexliv ser ut men vi har olika sexliv med olika personer och matchningarna blir olika med olika. Sex är ingen mekanisk aktivitet vi ägnar oss åt där objekten är utbytbara. Man kan ha ett välfungerande sexliv i sin primära relation och samtidigt vilja utforska sex med andra. Man kan också vilja utforska sex med andra tillsammans med sin primära partner. Det är inte ovanligt att människor fantiserar om trekant eller andra liknande praktiker. Det Tone missar här är att viljan att utforska och skaffa sig nya erfarenheter inte är en fråga om att vara oerfaren. Människor kan vilja utforska sin sexualitet genom hela livet.

Att Tone också frågar ” Är det något speciellt du tror att din partner inte kan ge dig? Har du berättat om dina önskemål i sexuellt avseende?” visar ju på att hon faktiskt missar frågeställarens fråga helt. Personen skriver in till Tone för att be om råd kring hur hen ska kunna berätta om sina önskemål i sexuella avseenden. Frågan ”Är det något speciellt du tror att din partner inte kan ge dig?” visar ju också på en mekanisk syn på sex snarare än en dynamisk syn på sex, där olika möten ger upphov till olika lustar.

”Ni kan ju utveckla ert sexuella samliv hur mycket som helst genom att pröva er fram, hitta nya erogena zoner hos varandra och pröva olika sätt att ha sex på inklusive smeksex och munsex! Du måste visa och berätta för din partner vad du önskar sexuellt.”

Frågeställaren skriver till Tone och ber om hjälp att uttrycka sina sexuella önskemål, och Tone ger rådet att personen måste berätta om sina sexuella önskemål. Det finns många sätt att utveckla det sexuella samlivet. Ett sätt som många gör det på är att inkludera andra i sitt sexliv. Det finns klubbar, sidor och communities för Swingers där ute. Att vilja inkludera andra i sitt sexliv behöver inte betyda att man inte är nöjd med det sexliv man har i sin primära relation. Eller att man skulle vara begränsad i sina praktiker.

”Det finns ju olika sorters orgasm och om ni bara ger varandra ordentligt med tid till sex, använder er fantasi och kommunicerar tydligt för varandra om vad ni gillar bäst, så lär ni ju känna varandras önskemål och ert sexuella samliv kan utvecklas och bara bli bättre för att sen nå svindlande höjder! Ibland kan sexleksaker komplettera samlivet om båda är överens om användandet av det. Vill du ha sex oftare än din partner kan egensex (onani) vara ett annat komplement.”

Här håller jag till viss del med Tone. Egensex är en bra praktik oavsett om man har en fast partner eller inte. Att sexleksaker ofta berikar det gemensamma sexlivet. Det är också bra att kommunicera vad man gillar och dela med sig av sina fantasier. En vanlig fantasi för människor är att fantisera om andra än sin partner. Om att inkludera fler personer i sexlivet eller att ta del av erotiskt material, exempelvis porr, sexnoveller etc.

”Det är ju vanligt i vår kultur att ha olika sexuella partners, men oftast inte samtidigt.”

Ja, precis. Det är vanligt att vi har olika sexpartners, att vi känner lust och åtro för fler än en person. Tones svar är på det stora hela väldigt invaliderande inför detta, som är något djupt mänskligt.

”Du skriver att det inte handlar om känslor för någon annan. Men problemet är att vid nära hudkontakt och sexuellt umgänge stimuleras produktionen av hormonet oxytocin, som skapar stark samhörighet mellan de som kramas, smeker varandra och har sex. Denna samhörighet innebär en intimitet som oftast ger mycket positiva känslor och dessa kan lätt leda till känslor av kärlek.”

Här håller jag med Tone. Det kan vara svårt att skilja mellan sex och kärlek och den intimitet man får av nära och intim kontakt med en annan kan definitivt leda till känslor som kärlek. Att prata om dessa känslor som något förbjudet när man öppnar upp en relation tänker jag många gånger som rätt kontraproduktivt. Det är bättre att diskutera hur den typen av känslor ska hanteras. Bara för att man blir kär i en annan så behöver man inte göra slut med sin primära partner och bara för att man blir kär i en annan så betyder inte det att man slutar älska den man var ihop med först.

”Detta skulle definitivt inte din nuvarande partner uppskatta förutom att hen helt naturligt skulle kunna känna sig kränkt av att du behöver ytterligare en sexuell partner samtidigt som ni har en pågående intim och sexuell relation.”

På psykologspråk kallar vi detta för en projektion. Vi vet faktiskt inte hur frågeställarens partner skulle reagerar. Men vi vet att Tone inte hade uppskattat om hennes partner föreslog något sådant här. Det finns många där ute som har relationer som är öppna i någon utsträckning. Har inga siffror för hur vanligt det är i Sverige, men i en Kanadensisk studie från 2019 så anger 4% av dom som är i en pågående relation att de lever i en öppen relation, att ungefär 20% har erfarenhet av öppna relationer och att 12% ser det som sin ideala relationstyp. Den självklarhet som Tone uttalar sig med här säger faktiskt ingenting om frågeställaren, men allt om Tone.

”Det är ju vanligt i vår kultur att ha olika sexuella partners, men oftast inte samtidigt. I stället tillämpar de flesta så kallad ”seriell monogami”, vilket innebär en partner i taget.”

Sant. Detta är normen. Men ”vanligt” betyder inte att alla måste göra så. Eller att det är det eftersträvansvärda. Det rimliga är att vi tillåter fler människor att göra olika, för olika människor vill leva på olika vis.

”Men jag tror att du och din partner kan stärka och utveckla er egen relation utan att blanda in ytterligare någon i den, särskilt som ni inte verkar vara överens om det. I stället kan er relation komma att präglas av upptäckarglädje, nyfikenhet, samhörighet och riktig kärlek.””

Här blir det sådär värderande igen. Tone tar sig rätten att utifrån sina egna känslor uttala sig om vad som är ”riktig” kärlek. Även personer i flersamma relationer kan känna ”riktig” kärlek till sina partner/s. Hon säger också att dom inte verkar vara överens. Nej, men brevskrivaren vände sig till Tone för att få stöttning och hjälp i hur hen skulle kunna formulera detta behov inför sin partner.

Istället för att svara på frågan som brevskrivaren ställer så formulerar Tone en lång text som främst verkar utgå från henne själv.

Hur skulle jag svarat frågeställaren då?

Photo credit: Flickr user shutterpal (Creative Commons)

Framförallt så hade jag nog velat validera frågeställaren att det inte är konstigt eller ovanligt att vilja ha sexuella relationer med andra än den man är tillsammans med. Det är vanligt med sexuella fantasier som antingen inbegriper andra än ens partner eller flera stycken. Jag hade också velat förbereda frågeställaren på mycket av det som Tone faktiskt är inne på. Det är verkligen inte ovanligt att den initiala känslan hos partnern blir att man tar det som ett tecken på att man inte älskar sin partner längre, att man inte åtror sin partner längre och att det känns som ett stort svek.

Vi alla är marinerade i den kärleksideologi som Tone gör sig till banerförare för. Den kärleksideologi som säger att om vi älskar någon så ska vi inte vilja ligga med någon annan. Det vi egentligen säger när vi ingår monogama överenskommelser är ”Jag kommer desperat vilja ligga med andra än dig, men jag väljer att inte göra det”. Man blandar ofta ihop känslobenet och beteendebetet helt enkelt.

Detta måste man vara beredd på ifall man lyfter den här frågan med sin partner och framförallt så måste man vara tillåtande gentemot sin partner att känna dom här känslorna. Vill man öppna relationen så måste man också trygga relationen och att initera en sådan här relationsomvälvande förhandling kommer i många fall skapa en enorm otrygghet. Brevskrivaren berättar ju också att det inte handlar om ett missnöje med relationen eller deras gemensamma sexliv. Det hade jag rått hen att vara tydlig med och fortsätta vara tydlig med, för partnern kommer mest troligtvis inte tro på det initialt.

Det är också väldigt lätt att man, exalterad inför det nya, springer i förväg gentemot sin partner och skapar otrygghet och distans. Där tänker jag mig att det många gånger att, om man är den som vill öppna, väntar in sin partner så att det blir tydligt att det här är något vi gör tillsammans. Att det finns ett ”vi” som öppnar relationen för utomstående. Det kan också i många fall vara bra att låta den som inte initierar öppnande ta dom första stegen. Att om man vill öppna, vänta med att träffa andra innan ens partner gjort det (om den vill göra det). Som ett konkret sätt att visa på att man man vill sin partner väl, att man inte har bråttom och att man vill göra det här tillsammans, snarare än att springa ifrån.

Man måste också vara beredd på att partnern inte kommer vilja öppna relationen. Ni hade en överenskommelse när ni gick in i relationen och det kan mycket möjligt vara som så att det bara är en part som vill omförhandla. Då är ju det etiska som blir kvar att antingen respektera den initiala överenskommelsen och inte öppna relationen, eller göra slut. Men det gäller ju alla större och livsomställande beslut i en relation.

Jag hade också rådgjort brevskrivaren att vända sig till en terapeut som har koll på polyamori, flersamhet och öppna relationer. För bevisligen kan man få väldigt invaliderande svar även när man försöker få stöttning och hjälp av en relations och sexualrådgivare som föreläser inom sexologi.

Flersamhet, vad är det?

Ivar Arpi reagerade i veckan på en text formulerad av psykologen Anna Bennich i hennes frågespalt i DN

”Love” by kevin dooley is licensed under CC BY 2.0

Hans resonemang är verkligen inte ovanliga eller speciellt avvikande så se inte mina resonemang i första hand som ett svar till Arpi, jag använder hans text mer som ett avstamp och resonemang att förhålla mig till. 

“Men den äldste sonen och hans fru har nu blivit polyamorösa. De har träffat några andra personer som de inlett utomäktenskapliga relationer med. Nu vill de ta med två av dessa på familjeträffar och barnkalas. Föräldrarna har sagt nej, men det accepterar inte sonen, och det tvingar syskonen att välja sida. Hur ska vi hantera situationen, undrar det äldre paret.”

Det finns många sätt att förhålla sig till flersamhet på och det finns en veritabel djungel där ute med begrepp för olika sätt att göra flersamhet på. Vissa säger att dom är flersamma, andra säger att dom gör flersamhet. Här finns det en skillnad i vilken grad man ser det som en läggning eller ett aktivt val. 

RFSU förklarar flersamhet såhär

Polyamorös Att vara polyamorös innebär att ha förmågan att känna romantisk kärlek till mer än en person åt gången. För att vara polyamorös krävs inte att man praktiserar det.

Polyrelation En polyrelation är en kärleks- och/eller sexuell relation med fler än två inblandade. Rent praktiskt kan detta se ut på mängder av olika sätt. Det kan till exempel vara ett par som samtidigt har kärleksrelationer med andra människor, eller tre personer som lever tillsammans.

Polygami Polygam används ibland i dagligt tal även som synonym för polyamorös eller poly men betyder egentligen månggifte, det vill säga att fler än två människor gifter sig med varandra. Polygami saknar lagligt stöd i stora delen av världen, däribland Sverige, och är relativt sällsynt. Månggifte är vanligast förekommande i Västafrika och är då oftast baserat på ekonomiska och sociala skäl snarare än kärlek och sexualitet.

Öppna relationer En öppen relation är ett par, eller annan konstellation, som tillåter sexuella förbindelser med andra utanför kärnrelationen. Syftet med att ha ett öppet förhållande kan variera, alltifrån en önskan om att ha större sexuell frihet till ett sätt att skydda en relation från den påfrestning som det upplevs innebära att behöva säga nej till frestelser.

Primära/sekundära relationer En del polypersoner betraktar alla sina relationer som lika viktiga. Andra har ”primära” och ”sekundära” partners. Det tydligaste exemplet är öppna relationer, där det finns en kärleksrelation och övriga relationer har statusen av tillfälliga och begränsade till det sexuella. Andra primära relationer är då parterna delar vardag, till exempel bor tillsammans.

Relationsanarki Relationsanarkin har sin bas i queer-rörelsen. Här vill man undvika att definiera och ställa upp ramar och förväntningar på relationer. Gränsen mellan en vänskapsrelation och en kärleksrelation ses som en social konstruktion som bör motarbetas. Reglerna för relationerna bör vara så få som möjligt.”

”1/365 [dazed & confused]” by PhotoJonny is licensed under CC BY-NC-SA 2.0

Skillnaden mellan de olika begreppen ser enklare ut på pappret än de är i verkligheten. I verkligheten flyter definitioner lätt in i varandra och många har egna definitioner för hur dom ser på sin flersamhet och sina relationer. I de fall man försöker reglera känslor så blir det svårt av det enkla skälet att känslor inte går att kontrollera. Känslor är en informationskanal som säger något till dig, det är inget du kan kontrollera. Du kan dock kontrollera vad du gör.

“Man kanske inte helt kan veta var tidsandan befinner sig, eller hur ur fas man är, men man kan ju få ett hum. Såhär svarar DN:s psykolog det äldre paret:

Många som lever utanför relationsnormerna vågar aldrig någonsin berätta det för sina egna föräldrar (ens), av rädsla för att inte accepteras. […] Du och din make tycker grundproblemet är att er son är polyamorös och önskar vara öppen med det, med allt det innebär. Det jag känner mig mest oroad över är era reaktioner på det.

Allt ansvar läggs på föräldrarna, i stycke efter stycke av psykologens svar. De kan antingen acceptera de nya omständigheterna, eller finna sig i att inget av deras barn eller barnbarn vill vara med dem längre.”

Ja, allt ansvar i sammanhanget ligger på föräldrarna. Sonen har mer än en viktig person som han vill leva i en öppen kärleksrelation med. På samma sätt som hans föräldrar lever i en öppen kärleksrelation med varandra. Sonen hade aldrig velat ta med sig ett one-night stand eller en tillfällig sexuell partner till kalaset. Men om en kärlekspartner ska få följa med på kalaset så vill han ha med båda. Det är också rimligt att välja bort människor som inte kan acceptera det liv man valt att leva. Oavsett om det är föräldrar eller andra. Alternativet som Arpi implicit förespråkar är ju annars att människor ska tvingas tillbaka in i en garderob med allt vad det innebär. Föräldrarna har självklart valet att exkludera sin son från sina traditioner nu när han inte längre lever efter de normer de tycker är viktiga. Men då är det dom som väljer bort sin relation till sitt barn och sina barnbarn. 

Det är okay att inte vilja beblanda sig med flersamma, det är okay att exkludera människor från sina privata sociala sammankomster av vilket skäl man vill. Det är dock ingen rättighet att andra ska delta på ens egna villkor. 

Arpi ställer sig frågan 

“Hur hamnade vi här? Om man ska dra en förenklad tidslinje för hur toleransen för sexuella minoriteters status utvecklats så började det med att det mesta som inte var heterosexuell monogami var synd och skam. Efter många om och men, och mycket lidande, blev det tolererbart att vara homosexuell så länge man stannade i garderoben. Don’t ask, don’t tell. Kampen handlade sedan om rätten att få komma ut ur garderoben. Pridetågen var ett medel för att uppnå detta. Och man lyckades. We’re here. We’re queer. Get used to it.

Det här var viktiga segrar, tycker de flesta av oss.”

Det Arpi föreslår för flersamma är att de ska in i garderoben och följa regeln “Don’t ask, Don’t tell”. Det tänker jag mig, faktiskt, är ett bra förhållningssätt när det kommer till de sexuella praktiker vi väljer att ägna oss åt. Andra människor ska inte behöva bli indragna i vårt sexliv om dom inte samtycker till det. Men det är inte det sonen efterfrågar. Det sonen vill är att kunna leva öppet med vem han gör relation med. Inte hur deras sexliv ser ut. Han vill helt enkelt vara öppen på samma sätt som hans föräldrar, eller Arpi, tillåts vara öppna med vem dom gör relation med. 

Här kommer vi också in på en viktig aspekt när folk ska ge sitt godkännande. Arpi tycker att det var viktiga segrar andra vunnit när dom kämpat för rätten att tala om vem dom gör relation med. Homorörelsens kritiker lade stort fokus på det sexuella, och det perversa. På samma sätt som Arpi lägger fokuset på det sexuella i flersamma relationer. I båda fallen handlar det inte om att någon faktiskt är öppen med sina sexuella praktiker, men i Arpis (och andras) huvud blir det så för det är associationen han gör. Han förväntar sig i det här sammanhanget att de som är flersamma ska förhålla sig till hans fria fantasier snarare än deras egna faktiska intentioner och önskemål. Han förväntar sig att omgiven har rätt att ge sitt godkännande för vilka som ska få vara öppna med vem dom är ihop med och vilka som inte ska få vara öppna.

Ivar Arpi tycker också att det är märkligt att tolerans är någon som måste uttryckas året om, för att det ska gälla. Att det inte räcker att gå i Pride-paraden för att slippa se sig som fördomsfull. 

“Nu har de kommit till nästa steg: alla måste delta, hela tiden, året runt. Annars är man fördomsfull och inskränkt. Som det äldre paret uttrycker det i sin fråga till DN:

Vi tyckte väl båda att det var märkligt att berätta något så privat för oss, särskilt min make tyckte detta var svårt att ta in.

Det är svårt att ta in. Varför måste man involvera sina föräldrar i att man har sex med fler än den man är gift med? Mamma och pappa, jag har sex med andra än min fru och jag vill att ni träffar dem. Inte bara träffar dem, utan gör dem till en del av familjen. Annars gör jag slut, med er.”

Här ser vi det stora tankefelet som sker hos både Arpi och frågeställaren. Man tror att det handlar om strikt sexuella förbindelser. Men hade det rört sig om strikt sexuella förbindelser så hade man inte velat ta med sig dessa till släktkalaset. Här handlar det om viktiga personer man gör relation med. Att välja bort någon av dom skulle i sammanhanget blir som om föräldrarna sagt “ta inte med din fru till kalaset, jag vill inte veta vem du har sex med” om han valt att leva monogamt. Relationer är så otroligt mycket mer än sex. 

Arpi, och föräldrarna, reducerar en viktig kärleksrelation till en tillfällig sexuell förbindelse. Att välja att göra slut med familj eller vänner som reducerar ens viktiga relationer på det här viset är sunt. Det är att stå upp för sig själv och sina nära. 

“Allt oftare tycks människor vilja göra omgivningen delaktig i något slags modern exhibitionism. Det är som att vi selektivt förväntas glömma att vissa beteenden har ett sexuellt syfte, som kräver en betraktare.”

Frågeställaren ställer inga andra krav på omgivningen än monoamorösa gör. Ivar Arpi har barn och fru som han berättar om i olika sammanhang. Frågeställaren vill ägna sig åt samma sorts exhibitionism som Arpi. Alltså, kunna vara öppen med vem han älskar. Att personer i flersamma relationer har sex är ungefär lika konstigt och ungefär lika förvånansvärt som att Arpi har sex i sin monoamorösa relation.

“Ibland kan vissa komma ut som polyamorösa, bisexuella eller dylikt, utan att vilja eller behöva leva som det. Då har normbrytandet blivit en identitetsmarkör, som höjer ens status, vilket tyder på att något har ändrats på djupet i vår kultur. Om man tidigare levde som homosexuell tvingades man dölja det för omgivningens intoleranta blickar. I dag vill man snarare skylta med sitt normbrytande, men alla känner inte behovet att leva ut det privat. En tektonisk platta har flyttat sig. Har normkritiken rentav blivit norm?”

Arpi frågar sig retoriskt om normkritik blivit norm och reducerar att få vara öppen med den man är till att egentligen handla om diverse identitetsmarkörer. Det enda man vill och önskar är att kunna vara öppen med den man är, på samma sätt som Arpi kan vara öppen med den han är. Inte mer, inte mindre. Normer finns alltid och vi har idag andra normer än man hade tidigare. Vi kommer ha andra normer i framtiden än de vi har idag. Det finns olika normer i olika sammanhang. I takt med att fler inser att dom inte är ensamma så är det också fler som hittar sammanhang som gör att dom vågar vara öppna med vem dom är. Det är något sunt. Att tvingas gömma viktiga delar av sig själv är att göra våld på sig själv. Öppnar upp för ryktesspridning och leder till sämre psykiskt och fysiskt mående. 

“En möjlig lösning är att vissa saker fortsätter att vara – eller snarare återgår till att vara – privata. Ha gärna en sexualitet, men sköt det snyggt. Varför anser sig vissa ha rätten att pracka på andra sina livsval, att göra andra delaktiga mot deras vilja?”

Här håller jag med Arpi. Alla har en sexualitet och denna sexualiteten ska skötas snyggt, på ett sätt som gör att man inte tvingar den på andra. Felet Arpi gör är att tro att polyamori handlar om sex. När det handlar om relationer. På samma sätt som Arpis relation till sin fru handlar om annat än sex, även om den också innehåller en sexuell komponent. Att få vara öppen med sina relationer är inte att pracka på någon sina livsval. Går det inte ihop med föräldrarnas bild av hur man ska leva så står det föräldrarna fritt att välja bort relation till barn och barnbarn.

“Jag vet, detta är oerhört provocerande för många. Tanken att vissa normer är bra för människor.“

Sen har vi avslutningsvis Arpis gymnasieintellektuella spaning. Att vissa normer är bra för människor. Det är ingen som ifrågasätter det. Normer finns i alla sammanhang och hjälper till att göra världen förståelig. Det Arpi egentligen menar är att han inte vill att andra ska leva efter andra normer än han själv och framförallt att om man lever efter andra normer än han själv så ska man inte vara öppen med det.

”All Love Is Equal” by Vylen is licensed under CC BY-NC 2.0

Jag tänker att den rimliga normen i sammanhanget är att vi alla tillåts vara öppna med vem vi gör relation med. Men att sexuella praktiker i relationerna hålls privat. 

Kommunikation över Internet

Jag var rätt nyligen, tillsammans med min adminkollega Kajsa Bergwall, intervjuad av psykologtidningen kring mitt engagemang som administratör för facebook-gruppen “Psykologer”, en av dom viktigare sociala plattformarna för vår kår. Det finns ungefär 10000 psykologer och runt 3500 psykologstudenter i Sverige. Strax över 8000 av dessa är medlemmar i vår grupp. Detta gör det administrativa arbetet en aningens prekärt av flera skäl.

I den absoluta merparten av Facebookgrupper där ute så kan man utan större problem som administratör har en vision, driva den hårt och exkludera människor som inte skriver under på visionen. I gruppen “Allt om vegansk mat!” som jag och några till driver så har vi en tydlig vision av att kunna vara en plats där personer som av ett eller annat skäl är intresserade av vegansk mat ska kunna ställa basala och ibland även dumma frågor. Jag brukar förklara visionen med att “Detta är en grupp om vegansk mat, inte en grupp för veganer. Här ska jägaren vars barn precis fått en ny partner, som det visat sig är vegan, kunna gå in och be om hjälp att laga veganskt när partnern kommer på besök för första gången”. 

En del i den visionen är att vi modererar allt som inte är mat eller matlagningsrelaterat hårt och vi tillåter inte ideologiska diskussioner kring veganism eller ens andra delar av veganismen som inte handlar om mat och matlagning. 

Denna hårda dragning gör att många ideologiskt övertygade veganer väljer bort att vara med i vår grupp och dom är istället medlemmar i andra grupper. Gott så, det finns många veganska grupper på Facebook och vi är inte den enda som har ett fokus på vegansk matlagning. 

Psykologer har en annan position. Det är ett viktigt forum för yrkeskåren som samlar runt 60% av kåren. Vi kan inte ha en tydlig vision om innehåll som vi driver hårt från adminhåll, utan behöver ha en vision som snarare handlar om att inkludera så stor del av kåren som möjlig och snarare sträva efter att vara en plattform för medlemmarna där de kan skapa innehållet på forumet. 

En vanlig upplevelse för kårens medlemmar är att man i stort är ensam i sin profession på sina arbetsplatser. Man kanske är den enda skolpsykologen som arbetar under rektorn på sin skola, man är den enda psykologen i det psykosociala teamet på vårdcentralen, eller man driver en privat praktik utan kollegor eller anställda. Detta gjorde att när gruppen skapades så startades den som ett lunchrum för psykologer runt om i landet. Där man kunde göra sådant människor gör i ett lunchrum. Man kunde diskutera mat, blommor, semester och helgplaner, musik, politik och snackisar i samhället just nu.  Men även den senaste forskningen, behandlingsupplägg psykologiska teorier. Innehållsmässigt så satte Andreas Leijon takhöjden högt när han startade gruppen och det är i den andan som vi försökt utveckla gruppen efter det. 

Det finns två citat i artikeln av mig som jag skulle vilja lägga lite större fokus på. Det är resonemang som i stort format hur jag ser på kommunikation och samtal online. 

“Jag är fostrad på Flashback, jag är Ok med allt som inte är mordhot”

Jag har växt upp i en forumkultur till stort format av anonymiteten som hittas på Flashback, olika IRC-kanaler, forum och BBS:er. Människor tog sig nicknames men man kunde inte riktigt veta vem som satt bakom skärmen. Detta gav en oerhört stor frihet i hur man interagerar med människor runt sig. Du blir inte låst av den du är AFK utan det ger större utrymme att diskutera de frågor du önskar, framställa din person så som du hellre vill vara och ge uttryck för affekt i diskussioner som annars skulle straffas i andra sociala sammanhang. Det finns inga sociala kostnader när du är anonym och du kan pröva dig fram. Vilket 80 och 90-talets gamerkidz också gjorde på forum, BBS:er, IRC-kanaler etc. 

När jag säger att jag fostrats på flashback och är OK med allt som inte är mordhot så betyder det att jag tar rätt lätt på det människor skriver. Det kan finnas så många saker som ligger bakom. Någon skriver i affekt, någon kanske är full, någon kanske provar hur det är att framställa sig på ett annat sätt och se hur det fungerar. Ibland ångrar dom sig dagen efter, ibland inte. Men oftast så kan man ta det som skrivs med en nypa salt.

Det finns också ett helt annat nyansspektrum online. Ta messenger som exempel. En person som skriver länge och sen postar ett meddelande som mer påminner om ett brev med styckeindelning framstår som mer genomtänkt. En personer som skriver många men korta meddelande efter varandra uppfattas som mer spontant och direkt i tanken när den skriver. Människor är olika bevandrade och olika duktiga på att läsa av signaler online. Vi ser det tydligast när människor som inte vuxit upp framför en dator säger att man tappar mycket av kommunikationen när man inte kan läsa av kroppsspråk hos den man talar med. Ja, kroppsspråk kan du inte läsa av i text, men det finns andra icke-verbala signaler du kan läsa av hos den du kommunicerar med, och personer som har svårt att se det har snarare kommunikativa färdighetsbrister online snarare än presenterar sanning. 

Allt detta sammantaget gör att det finns mycket utrymme att göra snälla tolkningar av det andra skriver, vilket leder mig in i mitt andra citat. 

Love shines through the darkness

“Folk är olika och det går inte att moderera tonen för hårt. Det skulle exkludera folk och bli för godtyckligt. Det viktiga är att läsa andra snällt och anta att intentionen är god”. 

I sammanhang med många okända eller otydliga variabler så finns det många ställen där det kan gå fel och den viktiga frågan vi själva behöver ställa oss är inte “Hur ska jag göra rätt?” utan snarare “Vilket fel vill jag helst göra?”

Här kommer lärdomar från basal psykologi in. Många gånger så fastnar vi i att undvika sådant som ger jobbiga kortsiktiga konsekvenser. Vi vill inte känna oss lurade, vi vill vinna diskussioner, vi vill ha rätt. Det kanske känns fint och skönt för stunden, men det långsiktiga priset är kanske att vi tolkar människor som egentligen vill väl som att dom vill oss illa, att den som bara var klumpig egentligen vill såra oss. Det lägger sig som osocialt raster mellan oss och vår omgivning och gör att vi inte bygger dom där fina nära relationerna som vi egentligen skulle må bäst av långsiktigt. 

Det långsiktigt rimligaste i kommunikativa sammanhang och när vi har att göra med människor är att utgå från att andra vill väl, att vi bör anta att det finns goda intentioner bakom det som sägs, även om vi inte kan se det, och att vi när vi hajar till snarare bör stanna upp och fundera på vad den som skriver något egentligen kan mena, snarare än fundera på vad det den skrev väckte för känsla i oss. Helt enkelt, försöka stanna upp och läsa varandra snällt. 

I en stor grupp som samlar så många olika professioner så kan vi inte ha en för hårt satt vision kring hur människor ska kommunicera utan vi måste snarare försöka skapa utrymme för att olika kommunikationsstilar ska kunna samvariera. Både kantiga och mer inkännande stilar måste få plats och det finns inget enkelt recept för hur vi inkluderar så många som möjligt, för oavsett vilka beslut som fattas som kommer det leda till att vissa känner sig inkludera och andra exkluderade och jag tror på att mitt resonemang ovan är det som på lång sikt inkluderar flest personer i gemenskapen.

Artikeln hittas här. Sidan 16 och framåt.

Dags att begrava stridsyxan – Freud och Skinner kan samexistera

Barnläkaren Mats Reimer har i en opinionstext på Dagens Samhälle valt att polarisera mot Freudianskt inspirerad psykologi och psykologisk behandling. Han gör det framförallt utifrån en Göteborgsk kontext, då den psykodynamiska teoribildningen är stark på psykologiska institutionen i Göteborg och inom psykiatrin i Västra Götalandsregionen.

Bild från wikipedia.

Artikeln i sin helhet hittar du här. Jag kommer min vana trogen klippa ut avsnitt och kommentera på dessa. Trots att det kan ge känslan av en doktorand som rättar en B-uppsats så tänker jag mig att det är ett ärligt sätt att bedriva publik diskussion och debatt på Internet. Det ökar möjligheten att se det jag kommenterar på i sin kontext och det blir lättare att avgöra om jag missförstår eller väljer att vantolka den andres text.

”Det är otänkbart att vi skulle ha dubbla universitetsutbildningar till magsårsbehandlare, en där man lär sig vilka antibiotika som är mest verksamma, och en annan som fortsatt lär ut kirurgi som den lämpliga terapin. Men i utbildningarna till legitimerad psykoterapeut existerar parallellt en traditionell psykodynamisk utbildning som utgår från Sigmund Freud och en en modern som lär ut vetenskapsbaserade terapier som kognitiv beteendeterapi (KBT).”

Mats jämför utbildningen till psykologer och psykoterapeuter med sin utbildning till läkare. Där man tidigare trodde att magsår berodde på stress så har man i dagsläget kommit underfund med att magsår snarare kan kopplas till en bakterieinfektion. I den analogin så blir KBT för psykologer/psykoterapeuter den moderna behandlingen för magsås och PDT den utdaterade behandlingen för magsår.

Reimers tankefel här är att han tror att det finns samma tydliga etiologi mellan psykologiska och psykiatriska besvär som vid strikt medicinska besvär, vilket inte är fallet. I fallet magsår så vet vi att det orsakas av en bakterieinfektion, men de diagnoser psykosocial personal ställer är ofta symptomdiagnoser. Det finns symptomkluster som vi förstår som olika diagnoser.

Evidensläget är inte lika starkt för många psykodynamiska behandlingar som det är för behandlingar som vilar på KBT, men vid egentlig depression, lindrig till medelsvår så kan man enligt socialstyrelsen erbjuda Psykodynamisk korttidsterapi.

Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling, av Charlotta Sjöstedt, innehåller några gripande patientöden, historiska tillbakablickar och aktuella intervjuer med professionella på båda sidor i diskussionen om psykoanalytisk teori alls har en plats i modern sjukvård. ”

Många analytiker skulle hålla med om att psykoanalysen inte hör hemma i en offentligt finansierad vård. Bland annat Per-Magnus Johansson vid Freudianska föreningen har fört sådana resonemang på sina föreläsningar. Jag håller med Reimers i att vi i psykoterapi eller psykologisk behandling främst ska erbjuda den behandlingen som har starkast evidens för problematiken vi möter, att när det inte är möjligt arbeta utifrån best practice och hålla oss till socialstyrelsens rekommendationer där så är möjligt.

Vilka metoder vi använder i behandling behöver dock inte per automatik stå i kontrast till vilken teori vår förståelse av människan vilar på. Även psykoanalytiker kan bedriva manualbaserad behandling inom ramen för den offentligt finansierade vården och iaf på Göteborgs Universitets psykologutbildning får vi lära oss båda ingångarna, vilket i min mening är en styrka i den professionella rollen.

Socialstyrelsens riktlinjer för ångestsyndrom 2010 förordade KBT vid många tillstånd, men inte psykodynamisk terapi vid något enda. Dessa rekommendationer kvarstår i även i de reviderade riktlinjerna 2017. Intresseföreningen Psykoterapicentrum försökte förgäves få först förvaltningsrätten och sedan kammarrätten att upphäva Socialstyrelsens rekommendationer, men dessa står på fast grund. ”

Reimers har rätt i att vid ångestsyndrom så rekommenderar socialstyrelsen KBT-behandlingar vid många tillstånd och som bäst rekommenderas psykodynamiska terapier att ges inom ramen för forskning och utveckling. Psykoterapicentrums anmälan grundade sig i att man ansåg att det förekom jäv i den gruppen som tog fram socialstyrelsens rekommendationer. Mer om Psykoterapicentrums syn på saken kan läsas på deras hemsida. Personligen tycker jag att det är rimligt att man i första hand rekommenderar KBT vid ångestsyndrom. Den mekanism som framförallt verkar verksam i behandling av ångestsyndrom av olika slag är exponering med responsprevention, vilket har en tydlig roll inom många KBT-behandlingar. Jag tänker också att oron för jäv inom gruppen som tog fram rekommendationerna är överdrivna. Experter på områden har ofta kopplingar till området på något sätt. För att bli expert inom ett fält så är det rimligt att anta att man också behöver arbeta inom fältet.

Psykoanalytiska teoribildningar har en lång historia av vetenskapsskepsis och man har många gånger menat att det inte är möjligt att fånga något så komplext som människans varande i vetenskapen. Det finns starka kopplingar till andra fält inom humanioran likt idé och lärdomshistoria eller konstnärliga fält. Det förekommer dock mycket forskning på psykodynamisk behandling i dagsläget och det är inte otroligt att socialstyrelsens rekommendationer kommer ändras i takt med att den forskningen blir bättre belagd.

” Vården behöver inte fler terapeuter med klassisk psykodynamisk utbildning, vi behöver fler som kan KBT och andra evidensbaserade metoder. Det är dags för universiteten att ta till sig detta. ”

Reimers har rätt i att vården behöver fler personer som arbetar utifrån evidens. Men även de evidensbaserade behandlingar som finns har ofta låg effektstyrka och ger inga varaktiga förändringar för patienten. Vi behöver mer grundforskning, bättre koll på etiologin och en större bredd i vilka behandlingsinterventioner som kan bli aktuella. Det stora problemet i många vårdkontakter är dock inte att psykologer och psykoterapeuter saknar kunnande inom evidensbaserade metoder, utan att man inte har dom organisatoriska förutsättningarna att arbeta evidensbaserat. Att träffa en psykolog för 5 KBT-samtal på en vårdcentral när man söker för en ångestproblematik är inte evidensbaserat, för socialstyrelsens rekommendationer utgår ifrån studier där man getts betydligt fler behandlingstillfällen än så. Ändå är max 5 samtal verkligheten på många vårdcentraler och då är problemet inte vilken teoretisk ingång behandlaren har, utan att organisatoriska förutsättningar för evidensbaserad vård saknas.

Foto: Gunnvor Karita. CC BY-SA 2.0

Det vi behöver arbeta för är förutsättningar att bedriva evidensbaserad vård och motverka förslagna entreprenörer som mjölkar det allmänna på medel. Inte motarbeta breda teoretiska förståelseramar. Stridsyxan mellan PDT och KBT kan vi begrava där den hör hemma, på historiens kyrkogård.

En oreglerad terapimarknad

Introduktion

Terapimarknaden i Sverige är i stort oreglerad. Det finns vissa begränsningar i Patientsäkerhetslagen för vad de utan sjukvårdslegitimation får göra.

5:e kapitlet 1 §, patientsäkerhetslagen (2010:659) säger såhär

1 §  Andra än hälso- och sjukvårdspersonal får inte yrkesmässigt undersöka någon annans hälsotillstånd eller behandla någon annan för sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd genom att vidta eller föreskriva någon av följande åtgärder i förebyggande, botande eller lindrande syfte:

  1. behandla sådana smittsamma sjukdomar som enligt smittskyddslagen (2004:168) är anmälningspliktiga sjukdomar,
  2. behandla cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning,
  3. undersöka eller behandla någon annan under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos,
  4. behandla någon annan med radiologiska metoder,
  5. utan personlig undersökning av den som sökt honom eller henne, lämna skriftliga råd eller anvisningar för behandling,
  6. undersöka eller behandla barn under åtta år, eller
  7. prova ut kontaktlinser.

Detta betyder att det är i stort fritt fram för charlataner och kvacksalvare att ägna sig åt psykoterapi, psykologisk behandling och annat på den marknaden som psykologer verkar.

Efterfrågan på psykologisk kompetens i samhället är större än tillgången på psykologer och annan personal med adekvat kompetens. Detta öppnar upp för entreprenörer och aktörer att hitta nya sätt att tjäna pengar på det allmänna. Den senaste aktören som försöker karva ut sin del av skattekronornas kaka är Mendly, som rekryterar hårt bland psykologer till sin verksamhet där man bedriver chatterapi.

Mendly

Mendly har kontaktat mig (och visar det sig, väldigt många av de psykologer som examinerats de senaste åren, nuvarande PTP-psykologer och en hel del psykologstudenter som är i slutet av sin utbildning) på flera arenor. Dels har man försökt rekrytera på psykologinterna sociala plattformar, man har legat på och försökt rekrytera på LinkedIn, via SMS och via att ringa upp personer.

En aggressiv marknadsföring som påminner väldigt mycket om den vi kan se hos telefonförsäljare. Det finns berättelser om hur personer dom tidigare nekat anställning fortfarande får nya påstötningar. Personer som upprepat anger att dom har annan kompetens än den som efterfrågas. Urskillningslöst, ogenomtänkt.

Mendly ägs av en Sebastian Ralph och deras chefsterapeut är en Adriano C. Marino.

Sebastian självtitulerar sig som ”samtalscoach” och har en ”steg 1-utbildning” i KBT.

Adriano har rimlig och, vad jag kan bedöma, adekvat kompetens på området, inte Psykolog men väl Leg. Psykoterapeut. Han anger inte sin grundprofession, vilket många brukar ”glömma”.

I min kontakt med Mendly så bad jag om artiklar eller någon form av underlag för att styrka att deras terapiform fungerar.

Jag fick tre artiklar av dom att läsa, vilket jag gjort. Kommer gå igenom varje artikel för sig.

The efficacy of app-supported smartphone interventions for mental health problems: a meta-analysis of randomized controlled trials.

Linardon J, Cuijpers P, Carlbring P, Messer M, Fuller-Tyszkiewicz M. The efficacy of app-supported smartphone interventions for mental health problems: a meta-analysis of randomized controlled trials. World Psychiatry. 2019;18(3):325-336. doi:10.1002/wps.20673

Den första artikeln Mendly skickade till mig har en stor metodologisk brist i förhållande till min frågeställning. Den typen av terapi Mendly arbetar med är exkluderad från studien. Annars så är det en metastudie som inkluderar ett större antal RCT:er, vilket är bra.

” Studies were excluded if: a) the smartphone intervention did not address mental health or well‐being (e.g., interventions focusing on weight loss, physical activity, diabetes management, smoking cessation or alcohol use were excluded); b) a computerized intervention, a virtual reality exposure treatment, or a text messaging‐only intervention was delivered; and c) there was no relevant comparison condition (e.g., a two‐arm trial comparing two apps was excluded) or no outcome measure was reported. If a study did not include data for effect size calculation, the authors were contacted, and the study was excluded if they failed to provide the data. ”

Jag tycker dock inte studiens slutsatser är särskilt konstiga eller kontroversiella. App-understödda interventioner är säkert effektiva inslag i psykoterapi och det är nog något vi borde överväga att arbeta mer med.

” We found evidence that app‐supported smartphone interventions are efficacious for several common mental health problems. They significantly outperformed control conditions in improving depressive symptoms, anxiety symptoms (generalized anxiety and social anxiety), stress levels, general psychiatric distress, quality of life, and positive affect, with effect sizes ranging from g=0.28 to g=0.58. Crucially, these effects were robust even after performing various sensitivity analyses that adjusted for common biasing factors in RCTs, including the type of control condition, trial risk of bias rating, and publication bias57, 58. ”

Studien säger dock väldigt lite om Mendlys chatterapi.

The Effect of Messaging Therapy for Depression and Anxiety on Employee Productivity.

DellaCrosse, M., Mahan, K. & Hull, T.D. The Effect of Messaging Therapy for Depression and Anxiety on Employee Productivity. J. technol. behav. sci.4, 1–5 (2019). https://doi.org/10.1007/s41347-018-0064-4

Det första problemet med denna studien är att två av de tre författarna arbetar för den som köpt studien. Detta tänker jag är ett mindre problem än man först kan tro.

Conflict of Interest The first author declares no disclosures. The second author is an employee of the sponsor. The third author works for the sponsor as a consultant.”

Vad som är ett större problem dock är att man inte kan säkerställa om patienterna fått terapi på annat ställe och att man saknar kontrollgrupp.

”It is extremely challenging to find a good control condition to compare text therapy against since there is no central locus of care and no way to determine with certainty whether control groups have sought treatment elsewhere during the trial, including finding another way into the trial through an alternative account. ”

Det är svårt att säga något om Mendlys upplägg utifrån den här studien. Vi vet inte om det är chatterapin som gjort skillnad eller om det är något annat som gjort skillnad. Jag håller med författarna om att ytterligare studier behövs och med annan design.

”Nevertheless, research on text therapy would benefit from longitudinal and cohort designs, as well as through the use of clinical interview and observer rating methods for gauging outcomes. ”

A Study of Asynchronous Mobile-Enabled SMS Text Psychotherapy.

Hull TD, Mahan K. A Study of Asynchronous Mobile-Enabled SMS Text Psychotherapy. Telemed J E Health. 2017;23(3):240-247. doi:10.1089/tmj.2016.0114

Precis som i studien ovan så arbetar en av författarna för Talkspace som finansierar studien.

”The sponsor (Talkspace) of the study had no role in data collection, data analysis, interpretation of the data, or writing of the results. The second author (K.M.) is an employee of the sponsor but only helped in the design of the study, in drafting the introduction, and in supplying information regarding the age, gender, and diagnoses of the participants. The corresponding author alone had access to the data and had final responsibility for the decision to submit for publication.”

Även här saknas kontrollgrupp. Men jag tycker inte deras slutsatser är särskilt provocerande. Många psykologer ger hemläxor för att lärdomar i terapin ska kunna generaliseras till andra livsområden och att arbeta med dagböcker och skrivna ord i terapin är inte ovanligt. När vi skriver så stannar vi upp och tänker kring det vi skriver, lite som att jag genom att blogga processar dessa artiklar så kan patienter processa innehållet i terapin genom att kommunicera i text.

”Important among these are the primary indicators for whom i twould work well,how best to interface it with other forms of treatment such as medication and face-to-face treatment, as well as whether there are differing mechanisms of change in comparison with traditional treatment. Kessler et al.22 speculate that text therapy may enhance psychotherapy by encouraging reflection and metacognitive awareness through the careful writing and reviewing of what has been communicated. We also speculate that the effects of receiving therapeutic responses in one’s lived context and at a temporal proximity to experienced problems help to create a virtual in situ intervention,38 usually offered as the rationale for assigning homework in traditional therapies.39,40 Whether these or other mechanisms are at play will need to be determined by thoughtful study designs.”

Slutsatser

Jag känner fortfarande att mina fråga till Mendly i stort står obesvarad. Jag var intresserad av att veta lite kring evidensläget för chatterapi och var intresserad av behandlingsstudier. De artiklar jag fick av Mendly var två stycken där författarna hade ekonomiska kopplingar till ett specifikt bolag som arbetar med chatterapi och den stora metastudien man länkade exkluderade studier av den typen som Mendly erbjuder.

Jag tror fortfarande på chatterapi som koncept. Särskilt i kombination med annan terapeutisk kontakt tror jag det kan hjälpa till att generaliserar lärdomar från terapin till livet utanför terapirummet. Men med tanke på att artiklarna egentligen inte besvarar mina frågor och deras aggressiva rekryteringstaktiker så känns just Mendly inte särskilt seriösa. Hur det ligger på mig och andra med rätt ny examen påminner mer om telefonförsäljare än seriösa aktörer på en terapimarknad och det känns lite som att de faktiskt är mer intresserad av att skylta med min legitimation för att få del av skattekronor snarare än min kompetens för att skapa nytta för patienter. På samma sätt som jag upplever att man använder studier som en vetenskaplig fernissa i sitt försök att sälja in terapi, där vi vet lite om dess effekt, till befolkningen.

Vilket är en poäng som Christian Rück på Karolinska Institutet också lägger fram när han intervjuas av Modern Psykologi

”Men alla är inte helt positiva till de nya digitala psykologtjänsterna. Christian Rück är överläkare, lektor i psykiatri och forskningsgruppledare vid Karolinska institutet. Han tycker att ett problem är att en del använder vilseledande forskningsbaserad argumentation.

– Man har till exempel ofta ”forskningschefer”, men utan att det bedrivs någon forskning och det är ju en missad chans till kunskapstillväxt. Ibland när man läser om tjänsterna som erbjuds låter det som att behandlingarna är beforskade, trots att de inte är det i den form de levereras. Det gör det svårt för konsumenten att veta vad som är vad.

Att en behandling har bra forskningsstöd betyder inte att den fungerar när den används på ett annat sätt än det som studerats. Därför är det viktigt att nya studier görs när behandlingen genomförs på nya sätt, påpekar Christian Rück.

Han lyfter också fram att det i dag saknas kvalitetssäkring av digital psykoterapi i Sverige, medan exempelvis NICE, den brittiska motsvarigheten till svenska SBU, har en granskningsprocedur innan digitala behandlingar integreras i vården. Sverige riskerar att få en vildvuxen flora av kvalitets- och skräpbehandlingar, där den som söker vård inte kommer att kunna se skillnad, menar Christian Rück.”

Telefonförsäljarapproachen blir än tydligare i deras SMS-kommunikation.

Beteendeaktivering och konsten att göra saker du suger på

Corona påverkar oss alla. På ett sätt eller annat. Våra liv har i varierande utsträckning förändrats. Många psykologer och andra professionella är oroliga för att en av eftereffekterna av pandemin är en ökad förekomst av depression och annan psykisk ohälsa.

Beteendeaktivering är den verksamma mekanismen i fungerande samtalsterapi för depression. Beteendeaktivering är ett begrepp som kommer ifrån kognitiv beteendeterapi men vi behöver inte bli särskilt protektionistiska utan det finns många saker som kan verka beteendeaktiverande.

By RobynIn2011.jpg: goteborg.comderivative work: PancakeMistake (talk) – RobynIn2011.jpg, CC BY-SA 2.0,

Tydligast blev det när jag deltog i en diskussion med några kollegor kring den psykoanalys artisten Robyn gått i och uttalat sig om i media.

En av kollegorna i diskussionen, som var tydligt positionerade i ett beteendeterapeutiskt paradigm uttryckte att hon tyckte det var strikt oetiskt att ge psykoanalytisk behandling till deprimerade patienter och det fanns fog för att oroa sig för eventuell vårdskada. Hon var inne på att det som istället ska erbjudas är behandling där fokus ligger på beteendeaktivering då beteendeaktivering har starkast vetenskapligt stöd vid behandling för depression.

Detta är ett helt orimligt uttalande. Kollegan som uttryckte sig såhär har för det första ingen insyn i det aktuella fallet eller behandlingsupplägg. Men hon visade också på viss kognitiv inflexibilitet kring vad beteendeaktivering skulle kunna vara.

Från Stockholms läns landstings rational för beteendeaktivering och depressionsspiral

” Behandlingen som du kommer att genomgå bygger på antagandet att det bästa sättet att minska depressiva symptom och åstadkomma långsiktiga förändringar i livet är att närmare undersöka hur du tillbringar din tid, förstå vad som är viktigt för dig (dina värderingar), relatera detta till hur du mår och därefter göra lämpliga förändringar i din vardag. Med andra ord, du kommer att lära dig ett annat sätt att strukturera dina dagar som kommer att göra det mer sannolikt att du upplever fler positiva situationer och gradvist reducerar problem i ditt liv. Det är mycket svårare att känna sig deprimerad och ha lågt självförtroende om vi regelbundet ägnar oss åt aktiviteter som ger oss glädje eller en känsla av att ha åstadkommit något. ”

Om vi skalar av det Robyn gjorde när hon gick i psykoanalys och förstår det utifrån ett beteendeterapeutiskt paradigm så hade hon en aktivitet 3-4 dagar i veckan som hon upplevde som meningsfull. Som motiverade henne att komma upp ur sängen, som fick henne att ta sig ut ur lägenheten och sen ägnade hon cirka 45 minuter till en meningsfull mellanmänsklig relation där hon kunde prata om det som var viktigt för henne.

Ser vi till den citerade delen av rationalen ovan så strukturerade hon om sin vardag, som gav fler positiva situationer och gradvis reducerade hennes problem. Hon ägnade sig åt aktiviteter som gav henne glädje och känslan av att hon åstadkom något.

Jag är starkt övertygad om att för de som uppskattar och dras till psykoanalysen (inte jag) så är det en väldigt potent beteendeaktivering. Särskilt mer klassisk analys där man träffar analytikern 3-4 gånger i veckan och jobbar intensivt över lång tid.

Nu är psykoanalys en rätt dyr historia och i den absoluta merparten av fallen så är det, på rimliga grunder, inte möjligt att få det på skattebetalarnas bekostnad. Samma om man upplever det som beteendeaktiverande att gå till mig. Inte lika dyrt, men jag tar 1000:-/session och det plockar på i slutändan.

Detta gör att det kan vara rimligt att försöka hitta andra sätt att beteendeaktivera sig som ger samma eller bättre effekt än gå till en psykolog och kostar signifikant mindre.

Foto: Jag. CC BY.

Det är lättare att ändra vanor och beteendeaktivera när man inte är djupt ner i depressionen. Depression dödar motivationen och det finns fog för att försöka tänka ett par varv innan för att motverka depressionen snarare än bota/behandla depressionen.

När jag sitter med patienter i en depressionsbehandling så brukar jag först fråga ”Vad gillar du att göra?” när vi ska försöka hitta lämpliga ingångar till beteendeaktivering. Det vanligaste svaret på det är ”Vet inte, jag gillar ingenting längre. Det är därför jag går till dig”. och då blir min naturliga följdfråga ”Vad brukade du gilla att göra innan du blev deprimerad?” och så kommer vi vidare och lyckas lista lite saker som man sen kan prova och experimentera med.

När jag var yngre, runt 15års åldern, så gillade jag att åka skateboard med en kompis i Blåsut i Vänersborg. Detta la sig i takt med att andra aktiviteter blev roligare. Men när jag funderade på saker som jag gillade förr och som också får upp flåset så bestämde jag mig för att ta upp skateboardandet igen.

Det viktigaste att ta med sig när man börjar med något nytt är att det inte är eftersträvansvärt att vara bra från början. Vi är ofta så ofantligt prestationsinriktade och resultatorienterade i allt vi gör. Men börjar du med något nytt så kommer du suga på det, det är själva poängen. I takt med att du ägnar tid åt det så kommer du bli bättre och är roligt att lära nytt och se progression. Bara för att du är äldre idag så betyder inte det att dom underliggande mekanismerna ändrats sen du var ett barn. Hur tog du dig an intressen när du var 10? Det är så du bör ta dig an nya intressen och beteendeaktivering idag.

Hur går det med mitt skateboardande? Från att inte kunna balansera på brädan ståendes när jag började igår så kan jag nog balansera och åka framåt. Snart ska jag lägga fokus på att lära mig att bromsa, och jag kommer vara så sjukt stolt när jag lyckas.

Politiserad psykologi och Dr. Jordan B. Peterson

Photo: Gage Skidmore

Introduktion

Vi kan med god marginal säga att Kanadensaren Dr. Jordan B. Peterson varit en av dom mest populärkulturellt inflytelserika psykologerna det senaste decenniet. Från att länge varit en aktiv psykolog på youtube som lagt upp klipp och hela föreläsningsserier så blev han viral i anslutning till sin kritik av den Kanadensiska lagen An Act to amend the Canadian Human Rights Act and the Criminal Code mer känd som ”Bill C-16”.

Det jag tycker är särdeles intressant med Peterson är den tydliga dubbelheten i honom. Dels så är han en välrenommerad forskare med ett H-index på 53 och 143 publicerade vetenskapliga artiklar. Framförallt inom missbrukspsykologi och personlighetspsykologi. Dels så är han lite av en politisk demagog där han menar att ett inkluderande av könsidentitet och könsuttryck som skyddande grupper, i någon Kanadensisk motsvarighet till vår hets mot folkgrupp-lagstiftning, är ett reellt hot mot yttrandefrihet och demokrati. Orkestrerat av en postmodern kulturmarxistisk rörelse.

Den politiske Peterson

I sina politiska uppfattningar så hittar du Peterson i ett spann mellan vad man skulle kunna se som mainstream konservatism i en anglosaxisk kontext med vissa konspiratoriska inslag. Överlag och sett till det politiska spannet i Anglosfären så sticker han inte ut politiskt. Han argumenterar för kärnfamiljen, för equality of opportunity snarare än equality of outcome, för försiktighet i stora samhällsförändringar som kan ge oanade konsekvenser etc.

Den politiska Peterson är den som gjort honom mest känd, men också den som är minst intressant. Här har han ungefär samma kvalifikationer som alla andra i sina uttalanden även om han ägnar så argumentationsfelet att argumentera utifrån auktoritetsargument. Hans argument är ofta ”Jag är psykolog och förstår människor”. Men vi är många som är psykologer och du hittar oss på hela det politiska spektrumet.

Psykologen och forskaren Peterson

Den mer intressanta Peterson hittar du i hans professionella gärning. Han har skrivit åtminstone 143 vetenskapliga artiklar som du hittar på Google Scholar. Han har ett H-index på 53. H-index är ett mått för citeringsanalys som syftar till att get ett mått på hur produktiv och vilken räckvidd en forskare har i sina publiceringar.

Ett H-index på 20 efter 20 års arbete betraktas av vissa som att man lyckas rätt bra i sin forskning. Ett H-index på över 40 kan betraktas som enastående och över 60 som verkligen exceptionellt. Vill man läsa in sig mer på H-index så är detta en intressant artikel på temat.

Med dessa mått så får Peterson alltså ses som någonstans mellan enastående och verkligt exceptionell i sitt värv som forskare och antagligen också i sitt yrke som kliniskt verksam psykolog. Raka motsatsen till delar av den kritik han får ta emot där kritiker beskrivit honom som antingen en charlatan eller okunnig på sitt område.

Petersons politiska mission och den dogmatism man kan se när han tar sig an den radikala vänster som han beskriver som en ”postmodern marxistisk vänster” ska ses i ljuset av hans forskningsfält. Han började studera personlighetspsykologi för att han ville se vilka personegenskaper som låg till grunden för många av 1900-talets grymheter. Han ville studera, inte hur det tyska folket blev nazister och delar i det ondskans maskineri som nazidiktaturen innebar. Han ville veta hur enskilda personer kunde bli nazister och medlöpare i dessa illdåd. Detta resulterade i hans bok ”Maps of Meaning”.

https://youtu.be/eP_wE0fdlGE

Peterson är här inne på något viktigt. Det var inga monster som var soldater i den tyska armén eller lägervakter i dödslägren. Människor är flockdjur och vi är socialt tillvända. I samspelet mellan bland annat de psykologiska mekanismerna ingruppsfavorisering och avhumanisering så man med små steg nudgea människor till allsköns skit.

I vänstern ser han en totalitär rörelse som vill kontrollera människors språk och detta formar de ställningstaganden han tagit sen han släppte sin video i september 2016 där han tog avstånd från C-16. Det är här jag menar att han blir konspiratorisk. Man kan för allt i världen tycka lite vad man vill om lagstiftningen, men det är inte förstadiet till en totalitär stat. Det blir en sammanblandning av hans professionella kunnande, politiska ställningstaganden samt egna rädslor och farhågor. En sammanblandning där det också blir svårt att urskilja vad som är vad.

Jag kom i kontakt med Peterson långt innan detta. Runt 2014. När jag fortfarande pluggade på Psykologprogrammet och hade ett tärande underskott på hur man kunde förstå människors relationsgörande utifrån ett behavioristiskt paradigm. I mina studier så var det stort fokus på att förstå människor ur psykoanalytiska förståelseramar (minns jag rätt så var vi inne på objektrelationsteorin just då). Videon som fångade mig var ett klipp där han ger relationsråd till en klass han undervisar.

När Peterson diskuterar psykologi så ligger han inom ramen för vad vi kan kalla den absoluta mittfåran i kåren. Majoriteten är sådant vi känt till och vetat 40 år eller mer. I klippet så diskuterar han människors negativa bias. Helt enkelt vår tendens att negativa upplevelser har en större effekt på oss än positiva eller neutrala upplevelser, även om intensiteten är densamma.

Han diskuterar även rollen av positiv förstärkning av önskvärda beteenden hos en partner eller andra människor runt omkring oss och att detta ligger till grund för fina, varma relationer som varar över tid. Det är svårt att lära nytt och ska vi hjälpa partners att lära in nya önskvärda beteenden så måste vi belöna dem för små steg i rätt riktning, utan överhäng (åhh, va fint du gjort. Tänk om du kunde gjort det fler gånger… är ett effektivt sätt att göra en positiv förstärkning till en positiv bestraffning) och samtidigt ignorera (släcka ut) de saker som stör oss.

När vi talar om operant betingning så innebär positiv att något tillförs, negativt att något tas bort. Förstärkning eller bestraffning syftar sen till att förklara om man vill att ett beteende ska öka eller minska i frekvens. Det här är inga konstigheter och det är något man kan läsa om i The behavior of organisms: an experimental analysis av B. F Skinner från 1938. Samt är något som är tongivande inom modern kognitiv beteendeterapi.

En annan aspekt som Peterson ofta är inne på är skillnaden mellan män och kvinnor, på populationsnivå och på individnivå. Sett till populationsnivå så är skillnaderna mellan män och kvinnor oerhört små. Vi pratar om oerhört små avvikelser på gruppnivå även kring de egenskaper där män och kvinnor avviker som mest från varandra. Ett exempel på hur normalfördelningen kan skilja sig mellan män och kvinnor skulle kunna vara något sådant här.

hämtad från cakeworld.info

Detta gör att du knappast märker några skillnader mellan könen inom spannet +/- 2 standardavvikelser, eller runt 95% av populationen. Du hittar däremot stora skillnader mellan könen i gausskurvan om du tittar på fördelningen i dess svansar.

Peterson har forskat mycket kring 5-faktorsteorin. Denna teorin skiljer sig från andra personlighetsteorier i att det finns visst empriskt stöd för den. Till skillnad från exempelvis MBTI eller DISC så fördelar 5-faktorteorin egenskaper på gausskurvan snarare än har ett binärt förhållningssätt. Du är inte extrovert eller introvert. Din extraversion hittas någonstans på en normalfördelad kurva. Skalan är också värdeneutral på så vis att det inte alltid är bättre att vara mer av det ena eller andra.

5-faktorteorin innehåller 5 övergripande egenskaper som sen kan delas in i facetter. övergripande så pratar man om öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, tillmötesgående och neuroticism. Vill man läsa in sig närmare på skillnader mellan könen i 5-faktorteorin så hittas en intressant artikel här. Men kontentan är att skillnaderna är små. Att kvinnor får något högre poäng än män på tillmötesgående och neuroticism. Skillnaden ligger någonstans i storleksordningen att om du plockar två personer från gatan. En man och en kvinna och skulle gissa på vem som får högst poäng på tillmötesgående så skulle du få rätt i max 60% av fallen om du gissar på kvinnan. Skillnaden hittar du dock i svansen. Tittar man på dom 20 minst tillmötesgående personerna så är 19 av dom män.

https://youtu.be/FsdHdGUHeIs

Att den genomsnittliga skillnaden mellan män och kvinnor är små och att den tydligaste skillnaden hittas på svansen är inget kontroversiellt. Att olika personlighetsprofiler har olika fördelar och att det inte går att prata om bra/dåligt, rätt/fel här är inget kontroversiellt. Olika miljöer gynnar olika personlighetsprofiler.

Där Peterson verkligen sticker ut jämfört med andra inom min profession är det faktum att han når ut till män i betydligt högre utsträckning än oss andra inom professionen. Det finns ett stort lidande bland män, men män uppsöker vården eller psykologer i signifikant lägre utsträckning än kvinnor.

12 livsregler

Peterson har även skrivit en självhjälpsbok som han kallar för 12 livsregler: ett motgift mot kaos. En bok som många gjort sig lustiga över men som i stort också är rätt okontroversiell i sitt innehåll. Med hjälp av popkulturella referenser och biblisk mytologi så ger han enkla råd som antagligen hjälper människor att skapa meningsfullhet i sitt liv.

I någon utsträckning så kan råden beskrivas som överdrivet grundläggande eller basala. Men jag tänker att självhjälpsböcker inte är till för en generell befolkning, utan för personer som har problem inom området som boken behandlar. Sitter man fast i incelgemenskapens inlärda hjälplöshet där man ser det som samhällets plikt att tillgodo se ens behov av nära och intima relationer så tänker jag att Petersons bok är en bra början för att vända den attityden.

Andra självhjälpsböcker jag gillar, och jobbar med, är Social fobi – Social ångest av Furmark et. al, Ingen Panik av Per Carlbring och Åsa Hanell och Lyckofällan av Russ Harris. För de som inte lider av social fobi, paniksyndrom eller behöver ACT-strategier för att hantera sina känslor och leva i sin värderade riktning så är böckerna värdelösa. De kommer inte ge någon ytterligare livskvalité att jobba sig igenom dom. Men behöver man hjälpen så kan det vara fullständigt verklighetsomvälvande.

Jag ser 12 livsregler som en introducerande självhjälpsbok för incels eller andra som saknar meningsfullhet i sitt liv. Peterson når män med denna problematik i en utsträckning som är ojämförbar för kåren i stort. Introducerande i den månen att man kanske behöver gå vidare till mer konkreta självhjälpsböcker sen.

Avrundning

Där jag tycker att Peterson tappar det i den offentliga debatten så är det främst 4 saker jag tänker på.

  • Auktoritetsargument – Han utgår från att hans auktoritet inom psykologin, där han faktiskt är en auktoritet som håller sig gott inom mainstreamfåran i kåren, är översättbar till andra intresseområden. Han talar och beter sig som om han skulle vara någon form av politisk auktoritet. Men även auktoritet kring normbrytande livsstilar. Hans uttalanden om polyamorösa relationer visar tydligt för initierade att han knappt har basal kunskap utanför en wikipediasökning på området. Tydligast blir det i hans begreppsförvirring men också i att jag aldrig hört honom prata om att även kvinnor kan ha polyamorösa relationer.
  • Forskarsjukan – Peterson går in i debatten och har ofta en deskriptiv ingång i det han diskuterar. Han beskriver hur något är, hur något ser ut etc. Problemet är bara att när man diskuterar kvinnors smink på arbetsplatserna så är det inte intressant för diskussionen om röda läppar och rosiga kinder signalerar sexuell tillgänglighet. Vi andra som diskuterar män och kvinnors interaktion på arbetsplatserna har ett fokus på att minska sexuella trakasserier, hur man ska öka känslan av tillhörighet, att vara välkommen etc. Det är på olika abstraktionsnivåer där Peterson allt som oftast håller sig på en konkret nivå, medan andra, särskilt politiker, ligger på en helt annan abstraktionsnivå.
  • Psykologsjukan – Lyssnar man noga på Peterson så går han ofta (annat än när han diskuterar ”postmodern kulturmarxism”) in i frågor med väldigt mycket av en ”å ena sidan, å andra sidan. Det finns inget klart rätt och fel”-attityd. Tydligast exemplet på detta är när han diskuterar skillnaden i löner mellan män och kvinnor, där han landar i en slutsats att de val han menar att kvinnor gör oftare är det rätta valet (att prioritera relationer över lön och arbete), men att det är ett val som sker på bekostnad av ekonomi.

Att relationer är viktigare än ekonomi är ett resonemang som han också har backning för. Harvardstudien, en longitudinell studie som tittar på vad som ger ett lyckligt, hälsosamt och bra liv på sikt visar att en av dom viktigaste faktorerna för det är kvalitativt nära relationer. Här menar Peterson att kvinnor i högre utsträckning prioriterar relationer över högt betalda arbeten.

  • Dramatik – Han har en fäbless för det dramatiska. Han är en bra och fångande talare som håller en uppmärksam och intresserad. Han är en sämre författare där hans dramatiska berättarstil inte fullt ut översätts så bra och det är i stort bara polariserande i en politisk diskurs som behöver större inslag av samförstånd och acceptans för olikheter. Inte polariserande berättelser om gott och ont som ställs emot varandra.

TL:DR – Titta och ta till dig av Petersons material kring psykologi. Jag gillar särskilt hans föreläsningsserier Maps of meaning

Men även föreläsningsserien om personlighet och dess transformation tyckte jag var intressant.

Men det politiska kan du ignorera om du inte är särskilt är intresserad av det. Där hittar du inte något av ytterligare värde än någon annanstans.

Särbegåvade barn och psykologisk charlatanism

Child
”Child” by Worlds Direction is licensed under CC0 1.0

Särbegåvade barn eller särbergåvning är ett begrepp som diskuteras flitigt i många sammanhang. En Psykolog som är tongivande i den Svenska diskussionen är Anita Kullander.

Kullander har bland annat publicerat en artikel i Socialmedicinsk tidskrift som också menar att dom har en granskningsprocess. Grundläggande i socialmedicinsk tidskrifts granskningsprocess beskrivs som “När författare skickar in ett manus erbjuds de att föreslå två eller tre granskare som är experter inom området och det ämne manuset berör.“ Vilket gör att man som läsare av artikeln kan anta att Kullander haft möjlighet att välja någon kompis eller likasinnad att granska hennes artikel. Begränsningar för vilka som kan föreslås formuleras enligt följande “Författare bör inte föreslå någon person som har publicerat arbeten tillsammans med huvudförfattare eller medförfattare under de senaste fem åren. Vidare bör författare inte föreslå någon som arbetar på samma institution eller organisation som huvudförfattare eller medförfattare.” Efter att ha kontaktat Kullander för att få reda på vilka som granskat hennes artikel så säger hon att hon inte kommer ihåg men att hon tror att en av dom måste ha varit professor Roland S. Persson, som hon också flitigt refererar till i sin artikel.

Jag kom i kontakt med kritik mot begreppet särbegåvning genom en bloggpost hos anarkoautist där hen reder i frågan. Slutklämmen i inlägget formulerar också det som kommit att bli min förståelse kring särbegåvning som begrepp, och den förståelsen stärks snarare än utmanas av Kullanders artikel.

“Det tycks inte gå att visa på någon objektiv skillnad mellan autism och särbegåvning. Så varför är det viktigt att göra den åtskillnaden? Varför är det så viktigt att fastställa att ett barn inte är autistiskt, trots att en autismdiagnos kan ge vissa rättigheter till stöd och hjälp som kan göra stor skillnad? Varför insistera på att inte utreda autism trots att en autismdiagnos i vuxenlivet kan ha reell betydelse för individens överlevnad? LSS och större möjlighet att få ekonomiskt bistånd om arbetsförmåga saknas är verkligen skitviktigt, men ändå är det viktigare att barn som på alla sätt verkar vara autistiska, ska kallas särbegåvade i stället för att få en ”felaktig” autismdiagnos. Förklaringen är väl att autism är så väldigt stigmatiserat att många verkligen inte vill kännas vid diagnosen.”

I ett flertal diskussioner på olika professionsforum så har Kullander framhävt sin artikel som belägg för varför särbegåvning är någonting som vi inom professionen behöver ta hänsyn till.

Jag kommer min vana trogen klippa ut citat ur artikel och bemöta dom. Antingen var för sig eller tillsammans. Artikel i sin helhet finns länkad ovan så kommer inte citera hela artikel.

Definitionen av särbegåvning

“Särbegåvning kan definieras både kvantitativt via intelligenskvoter (IK eller IQ) och/eller kvalitativt via bedömning av uppvisade förmågor på andra sätt.”

Här hänvisar Kullander till Persson 2010 för att styrka sin tes att grundläggande särbegåvning börjar vid IQ 112 i en kvantitativ bedömning. Problemet med den referensen är att den saknas i Kullanders referenslista. Hon har däremot refererat till en text av Roland S. Persson från 1997, som kan hittas här. I den texten så hänvisar Persson till en Andreasen när de definierar Särbegåvning utifrån IQ och säger “Andreasen fastställde att alla deltagarna i studien, både kontrollgrupp och författargrupp, var att betrakta som mer eller mindre särbegåvade (IQ>120 som uppmätt med WAIS).” Vilket, i den mån man ska fundera kring särskilt begåvning låter mer rimligt.

Har efter ytterligare kontakt med Kullander för att få tag i referensen till tabellen fått till mig att Persson (2010) inte alls är rätt referens, utan snarare Gagné (1993) som citerats av Persson (2010). Gissar att det är denna artikeln som hittas på Reaserchgate. Jag orkar verkligen inte läsa en inscannad text som jag inte kan söka i med Adobe för att hitta någon form av referensstöd till Kullanders resonemang om att särbegåvning börjar på IQ 112. De andra referenserna, som faktiskt också finns med i hennes referenslista, gör andra gränsdragningar än henne.

CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=548380

IQ är en normalfördelat egenskap i populationen. 68% av populationen hittas i spannet mellan IQ 85 och 115. Varför det blir helt orimligt att säga att någon som ligger såpass nära normen skulle vara särbegåvad. Det är inget särskilt över att ha IQ 112.

I sin definition av särbegåvning så hänvisar Kullander också till en Dr Linda Kreger Silverman. Som i sin tur hänvisar till en kommunikation hon ska ha haft med Stephen Hawking som ska ha sagt “att hjärnans processer styrs av fysiologiska lagar och intelligens gör den inte snabbare – tvärtom. Intelligens innebär att fler neuroner och synapser aktiveras av en tanke och processer kan därför ta längre tid ju fler neuroner och synapser en person har”.

Här ägnar sig både Silverman och Kullander till ett argumentationsfel som brukar benämnas som Argument from authority. Man lyfter fram en auktoritet och använder dennes påstådda auktoritet som stöd för sin tes, utan att egentligen ha hållbara argument i sak. Att Kullander och Silverman lyfter fram en av vår tids största fysiker snarare än något som publicerats i en vetenskaplig tidskrift kring neurovetenskap är en retorisk fint för att påskina att det finns tyngre stöd för deras teser än det egentligen finns. Det är möjligt att dom har rätt, men ingenting i Kullanders text pekar på det.

“Vidare säger Silverman (2011, 2013) att den som testar ett särbegåvat barn måste ha kunskaper om särbegåvning samt inte minst viktigt, tycka om att testa dessa barn.”

Både Silverman och Kullander trycker på vikten av att ha kunskap om särbegåvning och att tycka om/gilla de barn man testar för att på ett adekvat sätt kunna fånga upp eventuell särbegåvning. Jag håller med både Kullander och Silverman i sak. Det är viktigt att både ha kunskap om och att tycka om den patientgrupp/problematik man träffar som psykolog. Oavsett vilken problematik det är eller patientgrupp det rör sig om. Problemet med särbegåvning är att det än så länge i Kullanders text inte finns något ordentligt underlag för vad särbegåvning är. Utan underlag så är det svårt att ha kunskap om. Det blir mest gissningar och tyckande.

Kullander och Silverman betonar också att det är av stor vikt att bedömningen även innehåller en kvalitativ del och inte enbart är något man bedömer utifrån kvantitativa instrument. Helt enig med dem där. Vi kan inte ställa diagnos enkom utifrån kvantitativa instrument. Kullander anser att Perssons kvalitativa definition från 1997 är en bra definition att utgå ifrån i den kvalitativa bedömningen. Kullanders position att bedöma vad som är en bra definition får man anta grundar sig i att hon 2008 var på en studiedag med Roland S. Persson om särbegåvning.

”2015/365/19 It is Time to Write” by cogdogblog is licensed under CC0 1.0

Perssons definition säger iaf ”Den är särbegåvad som förvånar dig vid upprepade tillfällen med sin osedvanliga förmåga på ett eller flera områden, både i skolan och i vardagslivet.” och han belyser särskilt 5 punkter

“1. Ett barn som i 3-4 års åldern lärt sig läsa, som dessutom älskar att läsa och gärna läser böcker avsedda för äldre barn.

2. Ett barn som i tidig ålder ritar på ett realistiskt sätt.

3. Ett barn som i tidig ålder kan återge en sång med exakthet, som har lätt för att lära sig musikinstrument och som spelar med ett ovanligt uttryck.

4. Ett barn som tidigt visar en stor talangi idrott eller dans.

5. Ett barn som kan lösa avancerade matematiska ekvationer.”

Helt enkelt, ett barn som i tidig ålder är bra på saker som är kognitivt krävande och att de är bättre än den genomsnittlige jämnårige kamraten. Inget av de här förklarar de problem som särbegåvade barn ställs inför enligt Kullander.

Hon lyfter också in Stephen Chous tankar kring kring särbegåvade barns psykosociala utveckling.

“Stephen Chou (2013) har observerat det särbegåvade barnets utveckling utifrån E.H. Erikssons teorier om psykosocial utveckling. Den normala utvecklingen innebär att barn får flera års träning i att prova på och misslyckas, att uppleva känslor av skam och skuld och tvivla på sin förmåga och sedan uppleva glädjen när det äntligen fungerar. Det särbegåvade barnet som dels lär sig snabbt och dels inte vill prova på om det inte är säker på att kunna, har därför inte fått samma träning i att härbärgera alla de olika känslor som uppstår vid misslyckanden. Känslor av skam och skuld tycks översvämma barnet samtidigt som det intellektuellt skäms över sitt barnsliga beteende. Dessa känslor vänds ofta till aggressivitet som kan riktas utåt och/eller inåt. Därför tycks de flesta särbegåvade barnen omogna (otränade) i det avseendet, vilket naturligtvis påverkar hur de tar sig an nya, okända uppgifter och reagerar på misslyckanden. Detta kanske kan förklara varför barn underpresterar eller döljer sina förmågor. Chou (2013) tar också upp att depression är vanligt bland särbegåvade. Han påpekar att det är viktigt att föräldrar och pedagoger inser vikten av att tillåta särbegåvade barn och ungdomar att lotsas igenom dessa stadier på ett balanserat sätt så att de växer upp med en vilja och motivation, mål och syfte att skapa en identitet som också är flexibel, empatisk och ödmjuk. Om de skulle ”gå in i väggen” så måste man erbjuda dem förståelse och ledning som hjälper dem att uppnå en identitet som är motståndskraftig, fullkomlig och mestadels lycklig.”

Ingenting i det Chou beskriver skulle jag säga utmärker särbegåvade barn från normalbegåvade barn, eller som är fallet i Kullbergs artikel, barn med en misstänkt autism eller adhd-diagnos.

Slutord

Jag har faktiskt ingen aning om ifall särbegåvning är en grej eller inte. Jag är inte tillräckligt inläst på området särbegåvade barn. Helt klart så finns det barn som är tillräckligt begåvade för att uppleva nivån i Svensk skola som tråkig, eller långt under deras nivå. Jag kan helt köpa idéen om att skolan även har svårt att möta barn och deras behov ifall de ligger mer än 2 standardavvikelse upp på IQ (kvalificerade som medlemmar i mensa).

Efter en ordentlig genomläsning av Kullanders text så känner jag mig rätt säker på att hon inte heller har tillräckligt på fötterna för att kunna argumentera för dess förekomst. Vilket får mig att tro att Anarkoautist faktiskt har rätt i varför begreppet särbegåvning är populärt. “Förklaringen är väl att autism är så väldigt stigmatiserat att många verkligen inte vill kännas vid diagnosen.” Man vill inte ha en autismdiagnos på sitt barn och letar efter, vad man upplever som, mer positivt laddade ord för sitt barns svårigheter. Till kostnaden att barnen kanske inte får den hjälp som behövs. Till detta gör sig personer som arbetar med legitimationsansvar reglerat av hälso och sjukvårdslagen till nyttiga idioter. Grunden för att vi ska arbeta under legitimation är att vi arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och att vi ger patienten sakkunnig och omsorgsfull vård.

Jag har väldigt svårt för att se att det skulle vara i linje med vårt legitimationsansvar att avfärda eventuella autism eller adhd-diagnos med hänvisning till det populärvetenskapliga begreppet “särbegåvning”.

Men det tyngst vägande skälet till varför vi inte ska investera oss i en kvasidiagnos sammanfattas nog bäst på bloggen autistiskamanifestet.

“Slutligen vill jag påminna om att autistiska barn, särbegåvade eller inte, med tiden blir autistiska vuxna. En del kan behöva boendestöd eller andra sorters stöd som man har rätt till enligt LSS. En del kan behöva en inkomst från Försäkringskassan, eftersom de inte klarar att jobba. En del kan behöva anpassningar i sina studier på högskolan. Samma person kan behöva alla tre exemplen under sitt liv. Då kommer de att behöva göra en neuropsykiatrisk utredning, för det behövs tyvärr en diagnos för att få stöd. Det finns en felaktig uppfattning att om någon är autistisk, så ”upptäcks” det när hen är barn. Det kan vara ännu svårare att lyckas få diagnos som vuxen.”

Avslutande tackord

Den här texten har tagit mig lång tid att läsa och formulera. Mycket för att jag inte är särskilt insatt professionellt kring utredning av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller om särbegåvning som fält. Till stor hjälp har det varit att kunna bolla frågor jag haft med Leg. Psykolog Karin Torpadie som arbetar med Barnneuropsykiatri Inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Jag vill också rikta ett särskillt tack till de autistiska bloggare och de autistiska aktivister som skrivit mycket om frågan, på ett både mer nyanserat och initierat sätt än vad jag tycker mig se hos professionella.