Att som psykolog pantsätta* sin legitimation i den offentliga debatten

Vaknade upp till en debattartikel i ETC från psykologen Susanna Carolusson, där hon utifrån sina personliga erfarenheter spekulerar kring monogamins storhet och poly*-relationernas nackdel. En sak jag gillar med Susannas artikel är dess disposition. Det finns en tydlighet som gör den lätt att tänka kring. Kommer min vana trogen stycka upp artikeln och svara på enskilda delar. Inte för att det ska framstå som att jag är en doktorand som rättar en B-uppsats, utan för att de som läser mitt svar ska kunna sätta det jag skriver i rätt kontext och direkt kunna ta del av Susannas ord och se om jag tar något av hennes resonemang ur sitt sammanhang för att på ett ohederligt vis stärka min egen tes. Artikeln hittas på ETC-debatt

foto: D Sharon Pruitt.

“Från min psykologhorisont följde jag utvecklingen hos de i min närhet som under det tidiga 70-talet levde i öppna förhållanden. Jag trodde själv att ”öppet förhållande” var den enda kärleksform jag skulle kunna härda ut, emedan mina föräldrars relation var destruktiv, och min egen tendens att lätt bli förälskad gjorde idén lockande. Men min stora kärlek (vilket han fortfarande är) propsade på sin ”romantiska” övertygelse om kärlek i tvåsamhet och trohet, och i den kärlek som utvecklades mellan oss, blev jag alltmer övertygad om hur rätt han hade.”

Det är fint att Susanna har hittat en relationsform som passar för henne. Rent generellt så tror jag många människor mår bra i exklusiva relationer, eller relationer med väldigt låg grad av öppenhet. Felet jag ser i stycket ovan är inte att hon känner att monogami är rätt för henne, utan att hon drar det till att hennes privata upplevelser är universella. Rent krasst så finns det destruktiva relationer på hela det relationella spektrat. Från människor som lever mer relationsanarkistiskt till livslång monogami med sin första kärlek. Likt hur hon beskriver sin ungdomstid missionerar hon även idag för sin specifika relationsform och har svårt att acceptera att olika människor fungerar olika. 

“Hur gick det för de andra? De jag kände, som valt öppna förhållanden, kunde efter några år inte längre upprätthålla samma generositet, utan svartsjukan trängde sig på, söndrade och slet på förhållandet. En del valde att separera, till exempel när den ena parten uttryckte behov av privat intimitet i tvåsamhet, och den andra inte ville välja bort någon av sina partners. Andra var överens om att övergå till monogami.”

Om Susanna träffat patienter och pratat om relationer så borde Susanna vara medveten om att svartsjuka är en allmängiltig känsla som finns i alla relationer. Jag vill till och med dra det så långt som att svartsjuka i sig inte är någon destruktiv känsla, utan idealt är en känsla som signalerar om att det finns behov som inte blir mötta. Giftig svartsjuka sliter sönder alla sorters relationer, både mono och poly. 

Susanna tycker också det är problematiskt att människor inte väljer bort partners för den som kräver monogami. Här har Susanna svårt att ta in att det finns flera människors behov i en polyrelation. När någon kräver monogami är det någon som kommer bli bortvald, när ultimatum ställs kring relationsform kommer separationer uppstå. Det är inget som kan undvikas. Då är det rimligt att om två personer vill väldigt olika så går man sina separata vägar och den som önskar leva monogamt har möjlighet att hitta en annan som också vill leva monogamt. 

“De har upplevt att man även i en fördjupad monogam relation kan vårda känslan av ömsesidig utvaldhet, jobba på att upprätthålla en bekräftande relation och motstå lockelsen till den kortsiktiga euforin i nya erövringar. När jag frågat vad de nu tänker om sitt liv då, blir svaret att de som unga trodde sig kunna stå över svartsjuka och rivalitet, men att de så småningom insåg att det var tryggare, mer harmoniskt och även mer kärleksfullt intimt att hålla den sexuella samvaron inom tvåsamheten.”

Människor fungerar olika. Även i polyrelationer så är det viktig att vårda känslor av ömsesidig utvaldhet, att arbeta med att bekräfta varandra i relationerna. Det känslomässiga innehållet skiljer sig inte mellan poly och mono-relationer här. 

Där vi skiljer oss i vår uppfattning är att Susanna verkar se något moraliskt tveksamt och relationellt destruktivt i kortvariga förbindelser. Jag tänker att båda delarna i det kan vara både uppbyggligt eller destruktivt. Man kan både avhålla sig från och söka sig till tillfälliga förbindelser som ett led i ett känslomässigt undvikande. Problemet är inte på vilket sätt man söker njutning och lycka i livet, problemet är om man undviker att stanna upp och känna. 

“Efter att flowerpower-erans sexuella frihet gick ur tiden, har jag under några decennier fått intrycket att trohet varit som en självklar norm, som inte ens behöver benämnas eller definieras. Många till och med utgår från att partnern är överens med dem om monogami. Jag har alltid gett rådet att, om du vill att din partner i den sexuella kärleken håller sig till dig och bara dig, uttala detta, och definiera tillsammans vad ni menar med ”trohet”. Då blir det svårare att bryta avtalet, än om det aldrig benämnts.”

Håller fullständigt med Susanna om att det finns en viktig poäng att de människor som önskar leva monogamt uttalar detta i sina relationer, och att man definierar vad man då också menar med trohet. Människor fungerar olika, det är inte ovanligt att människor i dessa samtal upptäcker att de menar olika saker både med monogami och trohet, begrepp man från början kanske trodde var självklara. Har man inte formaliserat ett avtal, så finns inget avtal att bryta. Även om inblandade parter hade förhoppningar eller föreställningar. Så prata med varandra om hur ni vill göra relationer. 

Susanna utgår i stycket också från att hennes upplevelser av att “växa upp” är universell och generaliserbar till alla i hennes generation. Så är givetvis inte fallet. Det finns många som fortsatte leva efter flowerpower-erans relationella ideal. Men i Susannas liv och Susannas närhet så blev den sexuella exklusiviteten norm. Fint om hon och hennes vänner mår bra i det. Mindre fint om det i hennes närhet finns människor som inte upplever att de kan vara öppna med hur de organiserar sina relationer av rädsla för en moraliserande och fördömande omvärld som tar sig rätten att definiera deras relationer som känslomässigt destruktiva. 

“Detta är relevant i debatten om polygami, därför att alla människor behöver ta sina djupaste innersta känslor och behov på allvar, så att de inte går med på relationsformer som de innerst inne har svårt för, t.ex. samlivsformer som avtrubbar deras sinnlighet i sexuell kärlek. I polygama förhållanden har jag sett exempel på hur den nakna sårbarheten undviks eller förnekas, med följd att det nakna genuina sexuella mötet också undviks eller förytligas. För säkerhets skull.”

Jag är med Susanna på att människor behöver ta sina känslor och behov på allvar. Vi lever alla bara ett liv. Då är det rimligt att leva det livet utifrån egna önskningar och behov, snarare än efter andras önskningar och behov. Susanna har sett saker i poly-relationer som hon tänker varit destruktivt. Jag betvivlar inte för en sekund att det hon sett och ser är sant. Men om Susanna skulle stanna upp och granska de monogama relationer hon har runt sig så skulle hon också se att det förekommer destruktiva mönster i monogama relationer, också. Hur många monogama relationer har inte glidit ut i att mer bli en vänskapsrelationer och där livet och familjen mer är ett gemensamt projekt utan inslag av sinnlighet och sexuell kärlek? Hur många monogama relationer har inte mer landat i att bli ett ställningskrig och en relationell maktkamp?

Felet Susanna gör är att hon överdriver och generaliserar de negativa erfarenheterna hon sett i polyrelationer. Samtidigt som hon överdriver och generaliserar de ideal hon kopplar till monogamin. Sanning är att hela spektrat finns med i mänskliga relationer, oavsett hur man väljer att organisera dom. 

“Samtliga medelålders personer som vänt sig till mig i förtroende, i min profession, med behov att samtala om sin ”otrohet”, har uttryckt en önskan att leva monogamt. Ja, annars hade de ju inte sökt min hjälp. En objektiv fördomsfri fråga jag ställt då, är: Vill du egentligen leva polygamt, men har inte fått med dig partnern i en sådan överenskommelse? Svaret har varit nej, och när de tillåtit sig känna efter hur de helst skulle vilja leva, så vill de absolut inte dela sin partner med någon annan! De skulle förgås av svartsjuka. Och när de analyserat på djupet, vad som drivit dem in i det de kallar otrohet (förstås, då de svikit ett avtal om monogami), hittar de alltid ett djupt liggande bekräftelsebehov som de inte klarat att stå emot.”

De finns två intressanta punkter i Susannas text ovan. Den första är hennes upplevelser av människor som vänt sig till henne i egenskap av hennes profession och den andra om att människor upplever att de skulle förgås av en känsla.

Jag tror inte det är kontroversiellt att hävda att många av de vi möter i vårt yrke upplever att de ska förgås av den känsla de söker sig till oss för. Jag jobbar mycket med ångestbehandling, och de jag träffar upplever väldigt ofta att de ska gå under av sin ångest. De problem de söker sig till mig för kan ofta kopplas till att de undvikandestrategier de använt för att inte hamna i ångest börjat ta över och begränsa livet. Tänker att hur vi förhåller oss till ångest är överförbart till hur vi förhåller oss till svartsjuka. Det är en indikator på att här finns det behov som behöver stannas upp kring, funderas kring och kanske hanteras. Rent generellt så är det en dålig strategi att möta känslor med undvikande, ännu sämre blir det om vi kräver av vår omgivning att möta våra behov genom att dom undviker. 

Susanna lyfter att det ofta handlar om bekräftelsebehov hos de personer som sökt sig till henne för sina otrohetsaffärer. Det kan ju förstås som något patologiskt hos individen (att individen har ett sjukligt behov av bekräftelse), som en brist i relationen (den jag lever med bekräftar mig inte), något annat eller en kombination av flera saker.

Det är sällan fruktbart att jobba på att försöka minska överskotten. Finns det ett underskott på bekräftelse i relationen så är vägen framåt att jobba på hur man bekräftar varandra mer, bättre och på önskvärda sätt i relationen. Snarare än att ta bort den ena partens möjlighet att få bekräftelse.

Att människor vänder sig till Susanna för otrohetsaffärer har väldigt lite med poly att göra. Susanna gör ett felslut i sin text när hon sätter likhetstecken mellan drivkrafterna till poly och drivkrafterna till otrohet och det beror rimligtvis på att hon ser till topografin på likartade beteenden snarare än till beteendets funktion. Som psykologer så bör vår målsättning vara att undersöka funktionen av beteenden snarare än sitta och spekulera utifrån topografin. 

“Precis som för femtio år sedan är det även nu vanligtvis personer mellan 18 och 30 års ålder som ingår polygama förbindelser. Min undran är hur medveten man är om sina djupare motiv och bekräftelsebehov, när man är så pass ung? De jag träffat av nutida polygama personer som psykolog, är unga kvinnor. Ingen av dem var inställda på polygami innan de blev förälskade. De blev förälskade i en man som ställde krav på flersamhet, annars fick det vara. Val som görs under inflytande av förälskelse-rus, är sällan fria val.”

Här ägnar sig Susanna åt selektionsbias. De människor som söker sig till en psykolog för sina relationella problem är inte representativa för gruppen som helhet. Oavsett om det gäller polyrelationer eller monorelationer. Hon väljer också bekvämt att ignorera det faktum att det argument hon använder för att ogiltigförklara människors val att göra polyrelationer också kan användas för att ogiltigförklara människors val att göra monogama relationer. 

De finns människor som under förälskelserus går med på att göra monogama relationer, mot deras vilja. Det vi som psykologer behöver göra när vi pratar med människor om deras relationer är att stärka människor i att se sina egna behov och att kunna stå för sina val. Inte att missionera för vår privata övertygelse om hur vi vill leva våra privata liv. Oavsett om poly eller mono är rätt för oss personligen så betyder inte det att det är universellt eller generaliserbart och vi som psykologer behöver ha förståelse och respekt för att olika människor mår bra av olika, och att människor kan göra både mogna och omogna relationer helt oavsett hur man väljer att organisera sina relationer.  

“Jag tror att historien upprepar sig och att många kommer att bli sårade när de vaknar upp ur denna ideologiska överbyggnad som i många fall kan vara en strategi för att undkomma rädslan att bli beroende av en partners kärlek.”

Människor blir sårade av relationer. Människor har alltid blivit sårade av relationer. Att vi blir ledsna, sårade, arga, förtvivlade är inte något vi kan undvika genom att organisera våra relationer på ett bättre sätt. Det är priset vi betalar för den sårbarhet, intimitet och autencitet vi visar andra människor. Öppnar vi oss så kan vi bli sårade. Vägen framåt är inte att undvika negativa känslor, för dom är priset vi betalar för att känna dom positiva. Vägen framåt är att vara ärliga mot oss själva och människor vi gör relation med kring vilka behov vi har. Oavsett om vi vill leva mono eller poly så är det viktigt att vi är ärliga med oss själva. Det är också viktigt att vi som psykologer inte tar ställning mot hur människor väljer att organisera sina relationer, särskilt inte när detta ställningstagandet främst baseras på eget tyckande snarare än empiri. För sanningen är den, det finns människor som lever lyckliga i både mono och poly-relationer. Det finns människor som lever olyckliga i både mono och poly-relationer, och när människor önskar vår hjälp så ska vi möta dem i deras situation. Inte försöka forma dom till de vi ser som eftersträvansvärt. För våra privata upplevelser och erfarenheter är inte kvitton på vad patienterna behöver för att leva lyckliga liv. 

“Jag moraliserar inte. Den som känner att hen varken vill eller kan leva i sexuell tvåsamhet har självklart rätt till ett sexliv, i form av tillfälliga förbindelser, polygami, sex med sig själv eller inget sex alls. Somliga lever polygamt hela livet och känner sig lyckliga i det. Jag vet egentligen bara en äldre, numera död, i modern tid; författaren Birgitta Stenberg. Vågar jag skriva att hon hade en mycket traumatisk barndom, som kan ha skadat hennes tillit för livet? Jag gjorde just det och låter det stå kvar som en hypotes.”

Poly handlar om så mycket med än sexuell flersamhet. Det finns olika sätt att göra polyrelationer. Jag tycker att det generellt är ett problem att psykologer utan koll på området väljer att i kraft av sin legitimation uttala sig om hur det ser ut och hur det bör se ut. I det här är Susanna dock inte ensam. Psykoanalytiker har och har haft fria fantasier på temat tidigare, men även i beteendeterapeutiska böcker om parterapi så förekommer samma förvirring. Det här gör att det inte främst reflekterar illa på personen med snäva eller fördomsfulla föreställningar, utan det visar på en blind fläck i professionens kunnande på området. 

Det är också väldigt fult att insinuera att poly skulle ha koppling till någon form av trauma. Det har Susanna ingen backning för, och det lägger sig som en våt filt över en debattartikel jag i övrigt faktiskt upplevt som respektfullt skriven, även om jag i stora drag inte håller med Susanna. Hennes insinuanta hypotes är ett ovärdigt slag under bältet. 

foto: D Sharon Pruitt

“Sammanfattningsvis: Min erfarenhet av samtal med människor som prövat både det ena och det andra får mig att personligen föredra monogamin, därför att den värnar om mina djupare behov att skydda erotiken och den nakna sårbarheten. Det förutsätter förstås att relationen är respekt- och omsorgsfull, men det är ett annat tema.”

Susanna sätter avslutningsvis ett likhetstecken mellan erotik och sårbarhet å ena sidan och monogami. Det här är ett lysande exempel på hur hon utifrån egna föreställningar mest ser till topografin och tolkar utifrån egna önskningar. För självklart så kan människor i polyrelationer också vara sårbara ihop och uppleva erotik ihop. På samma sätt som människor i monogama relationer kan sakna dessa inslag.

Alla relationer förutsätter respekt och omsorgsfullhet, och det hade varit ett intressant tema om vi inom professionen pratade med vara hur vi stärker och ökar de aspekterna. Snarare än fastna i våra egna gissningar kring hur människor organiserar sina relationer. 

En sak Susanna inte berör, men som jag tycker hade varit intressant att diskutera när vi redan är på ämnet. De flesta av oss har genom vårt liv gjort flera relationer. Vissa gör dom seriellt, andra parallellt, men hur stor är egentligen skillnaden om väl relationerna kännetecknas av ömsesidighet, omsorgsfullhet, kärlek och respekt?

*Debatterar vi och skriver under med yrkestitel så pantsätter vi vår legitimation. Gäller både för Susanna och mig.

Ett svar på ”Att som psykolog pantsätta* sin legitimation i den offentliga debatten”

  1. Jag vill inte ta mig tid att bemöta allt du skriver, ska försöka vara kortfattad. Jag redovisar i artikeln först min personliga erfarenhet, inte för att jag inbillar mig att den är universell, utan för att läsaren ska veta att jag initialt tvivlade på monogami, och var öppen för polygami. Som jag hade väntat mig bemöts jag med jämförelsen att även monogama relationer kan vara destruktiva. Ja det är ju allmänt känt, och eftersom min artikel var en reaktion mot en tidigare debattartikel i ETC, där polyamorin beskrevs på ett idealiserande vis, avgränsade jag mig till att bemöta just det.
    Vi helt överens om att svartsjuka är en allmängiltig känsla. Du jämställer den med ångest. Ångesten/svartsjukan ska utforskas och begripas; då ”förgås” vi inte. Ibland kan ångesten/svartsjukan betyda att man gått över sina gränser och behov, och behöver värna om desamma. Jag undrar om du menar att den som upplever en smärtsam svartsjuka pga sin partners val att ha mer än en sexualpartner, skall möta sin svartsjuka som vore den ett personligt problem? Om val: Läser du min artikel noga så ser du att vi är överens i att den som önskar leva i monogami inte kan påtvinga sin partner detta, utan får välja en med samma inställning. Jag skriver inte någonstans att kortvariga förbindelser är ”destruktivt”, och så vill jag inte heller tolkas.
    Jag kan instämma i att jag har en del psykoanalytiskt förankrade hypoteser, liksom en del existentiella, och humanistiska. De hypoteser om människan som jag tagit till mig, ”make sense” utifrån mina iakttagelser och erfarenheter. Jag är alltid öppen för att ändra uppfattning om mina erfarenheter (privat och professionellt) ger ny information. Vårt yrke är baserat på att det är ytterst lite vi vet med säkerhet, vi prövar och omprövar våra hypoteser. Därför är det viktigt att läsa min artikel som en dialektisk antites mot den artikel jag bemötte. Med syfte att lyfta några aspekter om polyamori som inte är politiskt korrekta i dagsläget.
    Slutligen: Du anmärker på ”selektionsbias”. Det är en forskningsterm som jag inte tycker kan tillämpas på min text, för jag har inga anspråk på att generalisera ett antal klienters och bekantas upplevelser till en statistiskt signifikant slutsats. Jag värnar om dom som farit illa av att försöka leva i polygam relation, mot sin innersta önskan. När du skriver att människor far illa även i monogama relationer, så kommer vi bort från min point, att det är viktigt att få vara monogam utan att uppfattas som omodern, eller bedömas ägna sig åt undvikandestrategi (svartsjuka).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *