Mobbning och trauma

Den här bilden har börjat cirkulera i sociala medier och den ligger nära något jag brukar prata om när jag är ute och föreläser om trauma, potentiellt traumatiserande händelser och traumamedveten omsorg.

Rädda Barnen använder sig av Bruce Perrys definition av trauma och beskriver det som en ”psykiskt påfrestande händelse som ligger utanför människors erfarenhetsområde och som ofta innebär en känsla av intensiv rädsla, skräck eller hjälplöshet”.

Man kan grovt prata om två typer av trauma.

Typ 1 trauma är en enskild traumatisk händelse. Exempelvis att vara med om en bilolycka. Bli rånad, misshandlat eller liknande.

Typ 2 trauman kännetecknas av att vi vid upprepade tillfällen över tid utsätts för hotfulla, skrämmande situationer som vi känner oss maktlösa inför.

Att vara utsatt för mobbning kan definitivt och utan större problem ses som att leva i en typ 2 traumatisering. Hur allvarlig upplevelsen blir påverkas av en massa faktorer som grad av exponering, i vilken mån man känner att man kan freda sig och vilket stöd man har av kompisar av vuxenvärlden. När jag pratat med barn och unga som varit utsatta för mobbning så har det ju dock funnits en övergripande berättelse om ensamhet. En vuxenvärld som tittar åt ett annat håll och skolkamrater som inte själva vill bli utsatta för mobbning och då drar sig undan.

Vi vet att trauma i barndomen påverkar vår psykiska och fysiska hälsa långsiktigt. Det har bland annat visat i den s.k ACE-studien. Kopplar vi detta till mobbning så kan vi helt enkelt anta att sviterna av mobbning är något som kan följa med människor för resten av livet. Vill man se en snabb genomgång av ACE-studien så har läkaren Nadine Burke Harris talat om det i ett TED-talk.

Hur är det med siffrorna i bilden som börjat cirkulera i sociala medier då? Enligt studier vid Karolinska så tar ungefär 40-50 ungdomar under 20 år sitt liv varje år och cirka 5 av dessa är under 15. Hur många av dessa som upplevt mobbning vet vi, så vitt jag lyckats ta reda på det, inte.

Det viktiga arbetet för barns psykiska hälsa i sviterna efter ett trauma hittar vi i barnets närmiljö. Familjen, skolan, kompisarna. Det är i det sociala stödet vi hittar många av dom skyddande faktorerna för traumatiserade barn och unga. I traumamedveten omsorg så pratar vi om tre viktiga faktorer, vad modellen kallar för pelare. Trygghet. Relationer. Coping.

Ann Heberlein skrev ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.”

Vilket många gånger fångar hur jag tänker kring suicidhandlingar. Det är försök till coping. Försök till att hantera den fullständigt förfärliga situation man står inför och lever med.

Bildens budskap ”Det är helt gratis att vara snäll. Att vara elak kan kosta ett liv.” säger också väldigt enkelt vad syftet för omgivningen är. Om vi vill förebygga och underlätta läkande av potentiellt traumatiserande händelser som exempelvis mobbning, så är det att bygga trygga sammanhang för varandra där människor får möjlighet att odla sina nära relationer och det blir en enklare lösning att berätta för andra vad man känner, vad man går igenom och vad man brottas med.

Är vi ett gott socialt stöd för människor vi möter i våra liv så är vi med och bygger den miljö som underlättar för människor att hitta andra copingstrategier än suicid. Så är vi med och bygger den miljön som gör det lättare för människor att läka. Med eller utan terapeutisk kontakt. Skulle du själv ha allvarliga funderingar på att ta ditt liv. Prova att prata med någon först. Exempelvis på Minds stödlinje.

2 svar på ”Mobbning och trauma”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *