Särbegåvade barn eller särbergåvning är ett begrepp som diskuteras flitigt i många sammanhang. En Psykolog som är tongivande i den Svenska diskussionen är Anita Kullander.
Kullander har bland annat publicerat en artikel i Socialmedicinsk tidskrift som också menar att dom har en granskningsprocess. Grundläggande i socialmedicinsk tidskrifts granskningsprocess beskrivs som “När författare skickar in ett manus erbjuds de att föreslå två eller tre granskare som är experter inom området och det ämne manuset berör.“ Vilket gör att man som läsare av artikeln kan anta att Kullander haft möjlighet att välja någon kompis eller likasinnad att granska hennes artikel. Begränsningar för vilka som kan föreslås formuleras enligt följande “Författare bör inte föreslå någon person som har publicerat arbeten tillsammans med huvudförfattare eller medförfattare under de senaste fem åren. Vidare bör författare inte föreslå någon som arbetar på samma institution eller organisation som huvudförfattare eller medförfattare.” Efter att ha kontaktat Kullander för att få reda på vilka som granskat hennes artikel så säger hon att hon inte kommer ihåg men att hon tror att en av dom måste ha varit professor Roland S. Persson, som hon också flitigt refererar till i sin artikel.
Jag kom i kontakt med kritik mot begreppet särbegåvning genom en bloggpost hos anarkoautist där hen reder i frågan. Slutklämmen i inlägget formulerar också det som kommit att bli min förståelse kring särbegåvning som begrepp, och den förståelsen stärks snarare än utmanas av Kullanders artikel.
“Det tycks inte gå att visa på någon objektiv skillnad mellan autism och särbegåvning. Så varför är det viktigt att göra den åtskillnaden? Varför är det så viktigt att fastställa att ett barn inte är autistiskt, trots att en autismdiagnos kan ge vissa rättigheter till stöd och hjälp som kan göra stor skillnad? Varför insistera på att inte utreda autism trots att en autismdiagnos i vuxenlivet kan ha reell betydelse för individens överlevnad? LSS och större möjlighet att få ekonomiskt bistånd om arbetsförmåga saknas är verkligen skitviktigt, men ändå är det viktigare att barn som på alla sätt verkar vara autistiska, ska kallas särbegåvade i stället för att få en ”felaktig” autismdiagnos. Förklaringen är väl att autism är så väldigt stigmatiserat att många verkligen inte vill kännas vid diagnosen.”
I ett flertal diskussioner på olika professionsforum så har Kullander framhävt sin artikel som belägg för varför särbegåvning är någonting som vi inom professionen behöver ta hänsyn till.
Jag kommer min vana trogen klippa ut citat ur artikel och bemöta dom. Antingen var för sig eller tillsammans. Artikel i sin helhet finns länkad ovan så kommer inte citera hela artikel.
Definitionen av särbegåvning
“Särbegåvning kan definieras både kvantitativt via intelligenskvoter (IK eller IQ) och/eller kvalitativt via bedömning av uppvisade förmågor på andra sätt.”
Här hänvisar Kullander till Persson 2010 för att styrka sin tes att grundläggande särbegåvning börjar vid IQ 112 i en kvantitativ bedömning. Problemet med den referensen är att den saknas i Kullanders referenslista. Hon har däremot refererat till en text av Roland S. Persson från 1997, som kan hittas här. I den texten så hänvisar Persson till en Andreasen när de definierar Särbegåvning utifrån IQ och säger “Andreasen fastställde att alla deltagarna i studien, både kontrollgrupp och författargrupp, var att betrakta som mer eller mindre särbegåvade (IQ>120 som uppmätt med WAIS).” Vilket, i den mån man ska fundera kring särskilt begåvning låter mer rimligt.
Har efter ytterligare kontakt med Kullander för att få tag i referensen till tabellen fått till mig att Persson (2010) inte alls är rätt referens, utan snarare Gagné (1993) som citerats av Persson (2010). Gissar att det är denna artikeln som hittas på Reaserchgate. Jag orkar verkligen inte läsa en inscannad text som jag inte kan söka i med Adobe för att hitta någon form av referensstöd till Kullanders resonemang om att särbegåvning börjar på IQ 112. De andra referenserna, som faktiskt också finns med i hennes referenslista, gör andra gränsdragningar än henne.
IQ är en normalfördelat egenskap i populationen. 68% av populationen hittas i spannet mellan IQ 85 och 115. Varför det blir helt orimligt att säga att någon som ligger såpass nära normen skulle vara särbegåvad. Det är inget särskilt över att ha IQ 112.
I sin definition av särbegåvning så hänvisar Kullander också till en Dr Linda Kreger Silverman. Som i sin tur hänvisar till en kommunikation hon ska ha haft med Stephen Hawking som ska ha sagt “att hjärnans processer styrs av fysiologiska lagar och intelligens gör den inte snabbare – tvärtom. Intelligens innebär att fler neuroner och synapser aktiveras av en tanke och processer kan därför ta längre tid ju fler neuroner och synapser en person har”.
Här ägnar sig både Silverman och Kullander till ett argumentationsfel som brukar benämnas som “Argument from authority”. Man lyfter fram en auktoritet och använder dennes påstådda auktoritet som stöd för sin tes, utan att egentligen ha hållbara argument i sak. Att Kullander och Silverman lyfter fram en av vår tids största fysiker snarare än något som publicerats i en vetenskaplig tidskrift kring neurovetenskap är en retorisk fint för att påskina att det finns tyngre stöd för deras teser än det egentligen finns. Det är möjligt att dom har rätt, men ingenting i Kullanders text pekar på det.
“Vidare säger Silverman (2011, 2013) att den som testar ett särbegåvat barn måste ha kunskaper om särbegåvning samt inte minst viktigt, tycka om att testa dessa barn.”
Både Silverman och Kullander trycker på vikten av att ha kunskap om särbegåvning och att tycka om/gilla de barn man testar för att på ett adekvat sätt kunna fånga upp eventuell särbegåvning. Jag håller med både Kullander och Silverman i sak. Det är viktigt att både ha kunskap om och att tycka om den patientgrupp/problematik man träffar som psykolog. Oavsett vilken problematik det är eller patientgrupp det rör sig om. Problemet med särbegåvning är att det än så länge i Kullanders text inte finns något ordentligt underlag för vad särbegåvning är. Utan underlag så är det svårt att ha kunskap om. Det blir mest gissningar och tyckande.
Kullander och Silverman betonar också att det är av stor vikt att bedömningen även innehåller en kvalitativ del och inte enbart är något man bedömer utifrån kvantitativa instrument. Helt enig med dem där. Vi kan inte ställa diagnos enkom utifrån kvantitativa instrument. Kullander anser att Perssons kvalitativa definition från 1997 är en bra definition att utgå ifrån i den kvalitativa bedömningen. Kullanders position att bedöma vad som är en bra definition får man anta grundar sig i att hon 2008 var på en studiedag med Roland S. Persson om särbegåvning.
Perssons definition säger iaf ”Den är särbegåvad som förvånar dig vid upprepade tillfällen med sin osedvanliga förmåga på ett eller flera områden, både i skolan och i vardagslivet.” och han belyser särskilt 5 punkter
“1. Ett barn som i 3-4 års åldern lärt sig läsa, som dessutom älskar att läsa och gärna läser böcker avsedda för äldre barn.
2. Ett barn som i tidig ålder ritar på ett realistiskt sätt.
3. Ett barn som i tidig ålder kan återge en sång med exakthet, som har lätt för att lära sig musikinstrument och som spelar med ett ovanligt uttryck.
4. Ett barn som tidigt visar en stor talangi idrott eller dans.
5. Ett barn som kan lösa avancerade matematiska ekvationer.”
Helt enkelt, ett barn som i tidig ålder är bra på saker som är kognitivt krävande och att de är bättre än den genomsnittlige jämnårige kamraten. Inget av de här förklarar de problem som särbegåvade barn ställs inför enligt Kullander.
Hon lyfter också in Stephen Chous tankar kring kring särbegåvade barns psykosociala utveckling.
“Stephen Chou (2013) har observerat det särbegåvade barnets utveckling utifrån E.H. Erikssons teorier om psykosocial utveckling. Den normala utvecklingen innebär att barn får flera års träning i att prova på och misslyckas, att uppleva känslor av skam och skuld och tvivla på sin förmåga och sedan uppleva glädjen när det äntligen fungerar. Det särbegåvade barnet som dels lär sig snabbt och dels inte vill prova på om det inte är säker på att kunna, har därför inte fått samma träning i att härbärgera alla de olika känslor som uppstår vid misslyckanden. Känslor av skam och skuld tycks översvämma barnet samtidigt som det intellektuellt skäms över sitt barnsliga beteende. Dessa känslor vänds ofta till aggressivitet som kan riktas utåt och/eller inåt. Därför tycks de flesta särbegåvade barnen omogna (otränade) i det avseendet, vilket naturligtvis påverkar hur de tar sig an nya, okända uppgifter och reagerar på misslyckanden. Detta kanske kan förklara varför barn underpresterar eller döljer sina förmågor. Chou (2013) tar också upp att depression är vanligt bland särbegåvade. Han påpekar att det är viktigt att föräldrar och pedagoger inser vikten av att tillåta särbegåvade barn och ungdomar att lotsas igenom dessa stadier på ett balanserat sätt så att de växer upp med en vilja och motivation, mål och syfte att skapa en identitet som också är flexibel, empatisk och ödmjuk. Om de skulle ”gå in i väggen” så måste man erbjuda dem förståelse och ledning som hjälper dem att uppnå en identitet som är motståndskraftig, fullkomlig och mestadels lycklig.”
Ingenting i det Chou beskriver skulle jag säga utmärker särbegåvade barn från normalbegåvade barn, eller som är fallet i Kullbergs artikel, barn med en misstänkt autism eller adhd-diagnos.
Slutord
Jag har faktiskt ingen aning om ifall särbegåvning är en grej eller inte. Jag är inte tillräckligt inläst på området särbegåvade barn. Helt klart så finns det barn som är tillräckligt begåvade för att uppleva nivån i Svensk skola som tråkig, eller långt under deras nivå. Jag kan helt köpa idéen om att skolan även har svårt att möta barn och deras behov ifall de ligger mer än 2 standardavvikelse upp på IQ (kvalificerade som medlemmar i mensa).
Efter en ordentlig genomläsning av Kullanders text så känner jag mig rätt säker på att hon inte heller har tillräckligt på fötterna för att kunna argumentera för dess förekomst. Vilket får mig att tro att Anarkoautist faktiskt har rätt i varför begreppet särbegåvning är populärt. “Förklaringen är väl att autism är så väldigt stigmatiserat att många verkligen inte vill kännas vid diagnosen.” Man vill inte ha en autismdiagnos på sitt barn och letar efter, vad man upplever som, mer positivt laddade ord för sitt barns svårigheter. Till kostnaden att barnen kanske inte får den hjälp som behövs. Till detta gör sig personer som arbetar med legitimationsansvar reglerat av hälso och sjukvårdslagen till nyttiga idioter. Grunden för att vi ska arbeta under legitimation är att vi arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och att vi ger patienten sakkunnig och omsorgsfull vård.
Jag har väldigt svårt för att se att det skulle vara i linje med vårt legitimationsansvar att avfärda eventuella autism eller adhd-diagnos med hänvisning till det populärvetenskapliga begreppet “särbegåvning”.
Men det tyngst vägande skälet till varför vi inte ska investera oss i en kvasidiagnos sammanfattas nog bäst på bloggen autistiskamanifestet.
“Slutligen vill jag påminna om att autistiska barn, särbegåvade eller inte, med tiden blir autistiska vuxna. En del kan behöva boendestöd eller andra sorters stöd som man har rätt till enligt LSS. En del kan behöva en inkomst från Försäkringskassan, eftersom de inte klarar att jobba. En del kan behöva anpassningar i sina studier på högskolan. Samma person kan behöva alla tre exemplen under sitt liv. Då kommer de att behöva göra en neuropsykiatrisk utredning, för det behövs tyvärr en diagnos för att få stöd. Det finns en felaktig uppfattning att om någon är autistisk, så ”upptäcks” det när hen är barn. Det kan vara ännu svårare att lyckas få diagnos som vuxen.”
Avslutande tackord
Den här texten har tagit mig lång tid att läsa och formulera. Mycket för att jag inte är särskilt insatt professionellt kring utredning av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller om särbegåvning som fält. Till stor hjälp har det varit att kunna bolla frågor jag haft med Leg. Psykolog Karin Torpadie som arbetar med Barnneuropsykiatri Inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
Jag vill också rikta ett särskillt tack till de autistiska bloggare och de autistiska aktivister som skrivit mycket om frågan, på ett både mer nyanserat och initierat sätt än vad jag tycker mig se hos professionella.
