Kommunikation över Internet

Jag var rätt nyligen, tillsammans med min adminkollega Kajsa Bergwall, intervjuad av psykologtidningen kring mitt engagemang som administratör för facebook-gruppen “Psykologer”, en av dom viktigare sociala plattformarna för vår kår. Det finns ungefär 10000 psykologer och runt 3500 psykologstudenter i Sverige. Strax över 8000 av dessa är medlemmar i vår grupp. Detta gör det administrativa arbetet en aningens prekärt av flera skäl.

I den absoluta merparten av Facebookgrupper där ute så kan man utan större problem som administratör har en vision, driva den hårt och exkludera människor som inte skriver under på visionen. I gruppen “Allt om vegansk mat!” som jag och några till driver så har vi en tydlig vision av att kunna vara en plats där personer som av ett eller annat skäl är intresserade av vegansk mat ska kunna ställa basala och ibland även dumma frågor. Jag brukar förklara visionen med att “Detta är en grupp om vegansk mat, inte en grupp för veganer. Här ska jägaren vars barn precis fått en ny partner, som det visat sig är vegan, kunna gå in och be om hjälp att laga veganskt när partnern kommer på besök för första gången”. 

En del i den visionen är att vi modererar allt som inte är mat eller matlagningsrelaterat hårt och vi tillåter inte ideologiska diskussioner kring veganism eller ens andra delar av veganismen som inte handlar om mat och matlagning. 

Denna hårda dragning gör att många ideologiskt övertygade veganer väljer bort att vara med i vår grupp och dom är istället medlemmar i andra grupper. Gott så, det finns många veganska grupper på Facebook och vi är inte den enda som har ett fokus på vegansk matlagning. 

Psykologer har en annan position. Det är ett viktigt forum för yrkeskåren som samlar runt 60% av kåren. Vi kan inte ha en tydlig vision om innehåll som vi driver hårt från adminhåll, utan behöver ha en vision som snarare handlar om att inkludera så stor del av kåren som möjlig och snarare sträva efter att vara en plattform för medlemmarna där de kan skapa innehållet på forumet. 

En vanlig upplevelse för kårens medlemmar är att man i stort är ensam i sin profession på sina arbetsplatser. Man kanske är den enda skolpsykologen som arbetar under rektorn på sin skola, man är den enda psykologen i det psykosociala teamet på vårdcentralen, eller man driver en privat praktik utan kollegor eller anställda. Detta gjorde att när gruppen skapades så startades den som ett lunchrum för psykologer runt om i landet. Där man kunde göra sådant människor gör i ett lunchrum. Man kunde diskutera mat, blommor, semester och helgplaner, musik, politik och snackisar i samhället just nu.  Men även den senaste forskningen, behandlingsupplägg psykologiska teorier. Innehållsmässigt så satte Andreas Leijon takhöjden högt när han startade gruppen och det är i den andan som vi försökt utveckla gruppen efter det. 

Det finns två citat i artikeln av mig som jag skulle vilja lägga lite större fokus på. Det är resonemang som i stort format hur jag ser på kommunikation och samtal online. 

“Jag är fostrad på Flashback, jag är Ok med allt som inte är mordhot”

Jag har växt upp i en forumkultur till stort format av anonymiteten som hittas på Flashback, olika IRC-kanaler, forum och BBS:er. Människor tog sig nicknames men man kunde inte riktigt veta vem som satt bakom skärmen. Detta gav en oerhört stor frihet i hur man interagerar med människor runt sig. Du blir inte låst av den du är AFK utan det ger större utrymme att diskutera de frågor du önskar, framställa din person så som du hellre vill vara och ge uttryck för affekt i diskussioner som annars skulle straffas i andra sociala sammanhang. Det finns inga sociala kostnader när du är anonym och du kan pröva dig fram. Vilket 80 och 90-talets gamerkidz också gjorde på forum, BBS:er, IRC-kanaler etc. 

När jag säger att jag fostrats på flashback och är OK med allt som inte är mordhot så betyder det att jag tar rätt lätt på det människor skriver. Det kan finnas så många saker som ligger bakom. Någon skriver i affekt, någon kanske är full, någon kanske provar hur det är att framställa sig på ett annat sätt och se hur det fungerar. Ibland ångrar dom sig dagen efter, ibland inte. Men oftast så kan man ta det som skrivs med en nypa salt.

Det finns också ett helt annat nyansspektrum online. Ta messenger som exempel. En person som skriver länge och sen postar ett meddelande som mer påminner om ett brev med styckeindelning framstår som mer genomtänkt. En personer som skriver många men korta meddelande efter varandra uppfattas som mer spontant och direkt i tanken när den skriver. Människor är olika bevandrade och olika duktiga på att läsa av signaler online. Vi ser det tydligast när människor som inte vuxit upp framför en dator säger att man tappar mycket av kommunikationen när man inte kan läsa av kroppsspråk hos den man talar med. Ja, kroppsspråk kan du inte läsa av i text, men det finns andra icke-verbala signaler du kan läsa av hos den du kommunicerar med, och personer som har svårt att se det har snarare kommunikativa färdighetsbrister online snarare än presenterar sanning. 

Allt detta sammantaget gör att det finns mycket utrymme att göra snälla tolkningar av det andra skriver, vilket leder mig in i mitt andra citat. 

“Folk är olika och det går inte att moderera tonen för hårt. Det skulle exkludera folk och bli för godtyckligt. Det viktiga är att läsa andra snällt och anta att intentionen är god”. 

I sammanhang med många okända eller otydliga variabler så finns det många ställen där det kan gå fel och den viktiga frågan vi själva behöver ställa oss är inte “Hur ska jag göra rätt?” utan snarare “Vilket fel vill jag helst göra?”

Här kommer lärdomar från basal psykologi in. Många gånger så fastnar vi i att undvika sådant som ger jobbiga kortsiktiga konsekvenser. Vi vill inte känna oss lurade, vi vill vinna diskussioner, vi vill ha rätt. Det kanske känns fint och skönt för stunden, men det långsiktiga priset är kanske att vi tolkar människor som egentligen vill väl som att dom vill oss illa, att den som bara var klumpig egentligen vill såra oss. Det lägger sig som osocialt raster mellan oss och vår omgivning och gör att vi inte bygger dom där fina nära relationerna som vi egentligen skulle må bäst av långsiktigt. 

Det långsiktigt rimligaste i kommunikativa sammanhang och när vi har att göra med människor är att utgå från att andra vill väl, att vi bör anta att det finns goda intentioner bakom det som sägs, även om vi inte kan se det, och att vi när vi hajar till snarare bör stanna upp och fundera på vad den som skriver något egentligen kan mena, snarare än fundera på vad det den skrev väckte för känsla i oss. Helt enkelt, försöka stanna upp och läsa varandra snällt. 

I en stor grupp som samlar så många olika professioner så kan vi inte ha en för hårt satt vision kring hur människor ska kommunicera utan vi måste snarare försöka skapa utrymme för att olika kommunikationsstilar ska kunna samvariera. Både kantiga och mer inkännande stilar måste få plats och det finns inget enkelt recept för hur vi inkluderar så många som möjligt, för oavsett vilka beslut som fattas som kommer det leda till att vissa känner sig inkludera och andra exkluderade och jag tror på att mitt resonemang ovan är det som på lång sikt inkluderar flest personer i gemenskapen.

Artikeln hittas här. Sidan 16 och framåt.