Att mäta eller inte mäta – Svar på Puya Yekerustas debattartikel

By Simon A. EugsterOwn work, CC BY-SA 3.0, Link

Att mäta eller inte mäta – är det ens en fråga?

Det har pågått en diskussion mellan två av mina gamla kurskamrater från psykologprogrammet på ETC-debatt. Länkar till deras artiklar kommer att hittas längst ner i denna bloggpost. Här kommer jag att gå igenom min f.d klasskamrat Puya Yekerustas senaste svar till Ragnar Bern, som jag också lärde känna på psykologprogrammet och genom vårt gemensamma engagemang i S-KBT under studierna.

“Problemet med psykologins industrialisering går långt bortom en strid mellan kvalitativ och kvantitativ metod. Det handlar om hela psykologins nuvarande existensform.”

Jag skulle säga att den psykologiska vetenskapens problem är mer grundläggande än Yekerustas tankar om psykologins industrialisering. Vi vet väldigt lite egentligen kring hur och varför människor fungerar som dom gör. Vi vet väldigt lite om varför våra behandlingar hjälper och vi har rätt dålig koll på vad det är i dom som faktiskt hjälper. Vi vet hyfsat väl att exponering med responsprevention hjälper vid flera typer av problematik. I övrigt har vi mer eller mindre kreativa hypoteser, och vi kan aldrig få något mer än kreativa hypoteser om vi inte använder vetenskapliga metoder (däribland kvantitativa mätmetoder) för att säkerställa att vi ser det vi tror att vi ser, mäter det vi tror att vi mäter och särskiljer kausalitet från korrelation. Det vi vet, vet vi för att vi undersökt och ja, mätt det.

“I en produktion som baseras på ekonomisk profit, där de som gör mest vinst blir de största vårdaktörerna, så prioriteras att arbetskraften (psykologen) håller en viss produktionstakt.”

En stor del av Puyas resonemang faller på det faktum att majoriteten av vården i Sverige är allmänt finansierad och följer en annan logik än den marknadslogik han målar upp här. Det finns inget rakt samband mellan att växa som organisation och storleken på vinsten i en organisation med politisk styrning. Där är det våra folkvalda i olika instanser (främst landstinget när det gäller vård) som beslutar om budget och finansiering, inte marknadskrafter.

Det finns många skäl till varför psykologer ska hålla en viss produktionstakt. Ett av dom viktigare skälen skulle jag säga är de faktum att patienter inte ska behöva gå i behandling längre än nödvändigt. Det finns inget egenvärde i långa kontakter och i en allmänt finansierad vård finns det också en patientnytta att hitta i det i och med att det bereder fler möjligheten att gå till en psykolog för de besvär som de upplever.

Om vi inte heller uppvisar förväntade resultat i våra behandlingar är det rimligt att dom avbryts. Då kan vi gå tillbaka till beteendeanalysen och se om vi behandlar rätt sak, eller avbryta behandlingen så att patienten kan få en annan behandling som hjälper.

“Patientens lidande blir sekundärt till verksamhetens ekonomiska överlevnad.“

Det är för att patientens behandling är beroende av verksamhetens ekonomiska överlevnad. Det låter säkert fint att prioritera människa före profit men i realiteten går det inte att bedriva storskalig vårdverksamhet utan att i första hand prioritera verksamhetens överlevnad. Småskalig vårdverksamhet är möjlig, men det förutsätter att försörjning är tryggat på ett annat sätt. Det är till och med skälet till varför jag lagt upp min verksamhet på det vis jag gjort, min primära försörjning kommer från annat håll än mitt företag och jag kan på så vis prioritera patienten före min verksamhet. Den viktningen är inte möjlig på en vårdcentral eller psykiatrimottagning oavsett om den är allmän eller privatägd.

“Ju enklare psykologen kan paketera och förklara patientens lidande, desto mindre tid behöver psykologen investera i denne, och desto fler patienter kan den ta emot på samma tid.”

Vilket i realiteten är en bra grej så länge patienten också får den hjälp den söker för. Fler patienter betyder att vi möter fler personers behov. Kortare tid hos psykologen innebär att patienter kan fokusera på det som är viktigt i livet snarare än att gå till sin psykolog.

“Detta gör den moderna psykiatriska diagnosen med sin utformning och sitt förklaringsvärde till en vara som är väl anpassad för massproduktion. Varans konsumtionsvärde för patienten ligger i att den ger denne svar och korrigering utifrån rådande normer för fungerande.”

Vilket ofta är viktigt. Dels för att man kanske upplevt stora problem i sin vardag innan som man inte förstått sig på, och dels när man får en förklaring ökar också ens agens att förändra. Förändringen kan vara antingen beteenden hos sig själv, som fungerar dåligt med ens omgivning, eller möjlighet att välja sin omgivning i större utsträckning. Det ger också bättre möjlighet att veta vilka strider i ens vardagsliv som är värda att ta och vilka strider som bäst hanteras med acceptansstrategier.

Människor söker inte hjälp eller eftersöker en diagnos utan att det tidigare funnits något problem där. Diagnoser ställs inte i ett vakuum.

“I sin mest fullfjädrade form blir diagnosen en del av patientens identitet.“

Vilket kan bli ett problem om det hindrar patienten från att göra saker den tidigare kunde. Men det är också en källa till gemenskap med andra människor som har liknande erfarenheter och i identiteten kan den grupp skapas som gör att man kan tillkämpa sig rättigheter i samhället, anpassningar i arbetslivet, i studierna eller vad det nu kan vara.

Även mer neurotypt organiserade hittar identitet i sitt fungerande, men den som tillhör normen är ofta blind för sitt eget fungerande, för världen är ju anpassad för dem.

“På samhällelig nivå förklarar den varför vissa människor inte ”fungerar” i områden som socialt liv, arbetsliv och skola. Framför allt gör diagnosen att patienten själv blir orsaken till upplevd problematik. Diagnosen internaliserar svårigheter, vilket gör att svårigheternas orsaker inte behöver sökas utanför individen. Därmed legitimeras externa missförhållanden på individens bekostnad.”

Här tänker jag ganska olikt Yekerusta. Framförallt gör en kompetent utredd och ställd diagnos att vi får större möjligheter att förstå individen och varför vissa kontexter blir mer problematiska än andra. Detta blir i något hänseende den grund vi behöver för att kunna individanpassa miljön för att möjliggöra deltagande, exempelvis i skolan eller på arbetsplatsen.

En oställd diagnos gör inte att individens omgivning anpassas mer, det döljer bara missförhållanden eller gör att andra förklaringsmodeller används. Exempelvis genom att förklara det som lathet, ovilja eller liknande.

“Man kan argumentera för att detta hjälper människor. Man kan också belysa att man i längden får en befolkning som söker svaret på sina missförhållanden i sin neurologiska och intrapsykiska konstruktion, samtidigt som en annan del av befolkningen gör ekonomisk vinst av detta.”

Är det något jag tycker Yekerusta debattinlägg genomsyras av är det enkla, falska, dikotomier. Svaret är givetvis att diagnostisering, även ökad sådan, både hjälper människor och att gör att människor söker svar på missförhållanden i neurologiska eller intrapsykiska konstruktioner. Här handlar det om att hitta rätt balans. Ibland hittar vi förklaringen till varför det inte fungerat i neurologiska eller intrapsykiska konstruktioner, ibland hittar vi det i personens kontextuella faktorer. Ofta så finns det en samverkan mellan egen sårbarhet, genetiska/förvärvade faktorer och belastningar i omgivningen.

“Vad den industriella psykologin kräver är systematisk utvärdering som säkerställer att den fungerar så friktionsfritt som möjligt. Psykologens roll är att producera, inte reflektera.”

Det är med systematisk utvärdering som vi säkerställer att den behandling vi ger har den effekt vi säger att den har och den vi förväntar oss. Det är genom systematiskt genomarbetade mallar för utvärdering som vi kan säkerställa att vi mäter det vi försöker uppnå. Här kommer ytterligare en sådan falsk dikotomi. Psykologens roll är givetvis att producera, men för att vi ska kunna producera måste det också finnas utrymme för reflektion. Det är inte en antingen eller-position vi hittar, även om Yekerusta försöker framställa det som en sådan.

“Problemet är att vårdens arbetsmaterial är sjukdomen och att vården därför är oskiljbar från sjukförklaringen. Med ett ökat utbud av mätskalor och arbetskraft (psykologer) krävs en korresponderande ökning av arbetsmedel (patienter) för att psykologins utbud inte ska överstiga dess efterfrågan och leda till arbetslöshet bland psykologer.”

Vårdens arbetsmaterial är de människor som uppsöker vården och de metoder vi har för att ställa diagnos och behandla människor. Människor söker sig till vården för att de upplever bekymmer på olika sätt. Människor får inte mindre bekymmer  bara för att vi inte vill ställa diagnos. Att inte ställa eller utesluta diagnos är inte att hjälpa patienter, det är att överge våra patienter, vilket Yekerusta resonemang i förlängningen leder till.

“Själva konsekvensen av psykologins industrialisering och ökade produktionstakt är således inte en minskning av sjuklighet, utan tvärtom en ökning av psykiska sjuktillstånd.”

Nej. Själva konsekvensen av psykologins ökade produktionstakt är att fler människor som behöver hjälp också får det. Det är inte heller något som leder till en ökning av psykiska sjukdomstillstånd. Här framställer Yekerusta en korrelation som en kausalitet och vänder på orsak och verkan. Att öka tillgången till vård hos psykolog skapar inte bekymmer. Det gör att fler människor har möjlighet att få en psykologkontakt för sina bekymmer och att vi ser mer av de bekymmer som finns i populationen.

“Om mätandet hade hjälpt människan att ”leva ett friare och rikare liv” borde vi inte fått rapporter som visar på ökad psykisk ohälsa och psykiatrisk diagnostik. Dessa rapporter visar att den industrialiserade vårdapparatens ökade mätbenägenhet tenderar att sjukförklara mer, snarare än att minska sjuklighet. Den binder en större del av befolkningen till vårdapparaten, snarare än befriar den. Om den med sina diagnoser och behandlingar skulle bota faktiskt psykiskt lidande skulle psykologins totalverksamhet inte öka i omfång, utan snarare minska i takt med minskat lidande. Det vi bevittnar idag är snarare motsatsen. Ja, vem gagnas ytterst av detta?”

Att  den psykiska ohälsan faktiskt ökar är något som Yekerusta framstället som en självklarhet, men också något som i realiteten är ifrågasatt. Yekerusta försöker dessutom framställa det som att det är vårdens mätande som skapar denna eventuella ökning, vilket är ett reduktionistiskt argument in absurdum. I realiteten så finns det massa faktorer som påverkar människors hälsa och vi kan omöjligen peka på en enskild faktor det senaste 30 åren som har lett till att människor i så fall mår sämre. Människor är komplexa system. Samhällen bestående av miljontals människor är mer komplexa. Vi kan omöjligt uttala oss om vilken enskild faktor som lett till att vi står där vi är idag, men med systematiskt mätande kan vi i alla fall beskriva den värld vi lever i och därifrån hjälpa människor leva ett bättre liv. Sveriges befolkning har också ökat rätt ordentligt de senaste åren, vilket gör att det inte är speciellt svårt att tänka sig att fler blir hjälpta samtidigt som vårdbehovet i samhället ökar.

En vård som inte mäter sina insatser är en vård som inte vet vilken effekt dess insatser har och döljer bekymmer människor brottas med. Vem gagnas ytterst av detta?

Puya Yekerustas första debattartikel på ETC: https://www.etc.se/debatt/nar-allt-ska-matas-blir-psykologin-en-industri

Ragnar Berns svar till Puya Yekerusta: https://www.etc.se/debatt/till-matandets-forsvar

Puya Yekerustas svar till Ragnar Bern: https://www.etc.se/debatt/psykologin-ska-inte-bli-en-vara

 

Skärmtid – Bedömning och förändring

Fick en fråga för ett tag sedan hur man kan förhålla sig till skärmtid. Har nu gått och värkt på den frågan i någon vecka. Hur lägger man upp en artikel på ämnet? Gå in på forskningsrapporter etc.

Sen inser jag att det är något man kan förhålla sig till, kliniskt, som jag förhåller mig till alla andra beteenden vi ägnar oss åt. Det viktiga är inte vad en eventuell forskningsrapport säger är optimalt, rätt och riktigt. Vi människor är en heterogen grupp med stor variation kring vad vi mår bra av och alla beteenden kan ha olika funktion trots att de ovanifrån, topografiskt, kan se precis likadana ut.

Hur förhåller man sig till skärmtid i en tid där all skärmtid problematiseras och larmrapporterna blåser upp till akrylamid i chips-nivåer?

saranny him

Bedömning

Det första vi måste göra är att fundera lite på vad vi vill med livet. Inom Acceptance and Commitment therapy så pratar man om värderad riktning. Andra teoretiska ramverk pratar om mål. Det finns många begrepp och teorier kring detta, men i grund och botten handlar det om att ha en bild av vad som är meningsfullt för oss som individer. Om vi är osäkra på vad som kan vara meningsfullt kan vi utgå ifrån att det mest meningsskapande för människor, rent generellt, är genuina och nära relationer till andra människor. Vilket innefattar t.ex barn, partner/s, vänner, föräldrar etc. Det finns bland annat en 75 år longitudinell studie vid Harvard som pekar på det, och ett väldigt spännande Ted talk på temat.

Det andra vi måste göra är att granska och bedöma vår egna beteenden och se om vi är nöjda med dom. För dom oss i vår värderade riktning? Hjälper dom oss att uppnå våra mål med livet?

Så, vad gör du framför skärmen? Vilka behov fyller vårt beteende? Socialt? Förströelse? Jobbar vi? När jag är ute och föreläser om traumamedveten omsorg pratar vi ofta om det s.k. isberget när det kommer till beteenden. I realiteten så blir det ett sätt att förhålla sig till topografi och funktion av ett beteende, vilket betyder att man ser till vad man försöker åstadkomma, eller åstadkommer, med ett beteende snarare än på hur beteendet ser ut.

Ett beteende kan ha ett otaliga funktioner, men vi kan på det stora hela dela in det i tre avgränsade områden.

1) Ger mig något positivt och får mig att må bra.

Här hittar vi saker som att hålla kontakt med nära och kära, umgås med vänner, fast digitalt istället för analogt, spela spel som vi uppskattar, titta på TV-serier vi följer etc. Detta kan på det stora hela ses som vilken fritidssysselsättning som helst. Vi gör något, väljer bort annat och upplever att vi går vinnande ur den ekvationen.

Skärmtid i den här kategorin är inte ett problem. Det är skärmtid vi mår bra av, även om andra skulle beskriva det som problematiskt.

2) Behövs för något externt skäl, men känns mer som ett jobb.

Söka information vi behöver ha reda på av diverse skäl, kan vara jobbrelaterat, kan vara privat. Det är inte en fritidssysselsättning, men det är gynnande för andra mål vi har i livet. Kan handla om att planera en resa, spana efter hus eller lägenhet på hemnet, kolla upp saker vi behöver i arbetet etc.

Även här skulle jag, spontant, säga att vi sällan hittar problembeteenden. Vi som människor är ganska duktiga på att avsluta våra jobb så att vi kan ägna oss åt annat istället. I den mån problem uppstår här så är det min gissning att det handlar om att vi har svårt att förhålla oss till good enough (vilket jag borde skriva en artikel om vid senare tillfälle).

3) Undvikande när jag egentligen borde göra något annat.

Här har vi själva kärnan i problembeteenden, och vi kan nog alla känna igen oss i det. Vi sitter och uppdaterar Facebook, hoppar mellan klipp på youtube eller stannar kvar framför TV:n hela kvällen, trots att vi egentligen borde göra annat. Det ger en kortsiktig vinst med negativa konsekvenser på längre sikt. Vi undviker att ta itu med sådant vi borde, men egentligen inte vill. Det är lite givande i stunden, men hjälper oss inte att nå dom mål vi har i livet.

Här tänker jag mig också att vi hittar många ungdomar som upplever mobbing, psykisk ohälsa eller annat som inte är bra för dom. Om vi fokuserar på annat slipper vi ta itu med den situationen vi står i nu och mår lite bättre, iaf i stunden. Många gånger kan det upplevas vara (eller inte bara upplevas utan faktiskt vara) det enda sättet vi kan hantera svåra förhållanden och dysfunktionella miljöer.

Förändring

När vi har en lite klarare bild kring vad som är problematiskt med skärmtid är det dags att börja jobba på att förändra detta. De beteenden vi hittar under undvikanden ovan är vad man skulle kunna definiera som överskottsbeteenden. Beteenden vi ägnar för mycket tid åt.

Ett vanligt problem jag tycker mig se när människor vill förändra sina beteenden är att dom försöker minska de dysfunktionella beteendena de inte är nöjda med och fastnar i sin lösning där. Detta är generellt en dålig strategi när dessa beteenden upptagit tid som vi inte riktigt vet vad vi ska fylla den med, och vi återfaller i gamla vanor i brist på andra beteenden.

Det vi först måste göra är att också formulera en lista över beteenden vi gör för lite av, vad vi skulle kunna kalla underskottsbeteenden. Beteenden vi skulle vilja ägna mer tid åt, men som vi inte lyckas med. Här finns det rimligtvis en salig blandning av saker vi vill, intresserar oss för och mår bra av samt beteenden som vi kanske inte är överförtjusta i att behöva lägga tid på, men som långsiktigt leder oss i den riktningen vi vill i livet.

Ska vi göra förändringar i livet så kan vi generellt tänka att det är lättare att gå mot intressen än mot måsten. Fungerar livet hyfsat trots att vi skjuter upp vissa måsten, och vi vill förändra något som vi upplever som problematiskt, då är det alltså rimligt att börja med att gå mot sina intressen, inte mot sina måsten.

 

Hjälp på vägen

Ofta är det svårt även om vi vill och skulle må bra av det. Så vad finns det för hjälp man kan ha med sig på vägen? Om problemet är att man fastnar framför TV:n när man kommer hem så kan en lösning vara att helt enkelt boka in saker direkt efter jobbet/skolan/annan daglig aktivitet så att man inte åker hem däremellan. Om problemet är att man fastnar i att uppdatera sociala medier så kan en potentiell lösning vara att helt enkelt avinstallera relevanta appar, köra en sociala medier”-detox” (som verkar poppis nu) eller om man behöver gå ett steg längre, köpa en osmart telefon på exempelvis Clas Ohlson (finns för runt 300:-).

Vad funderar du på? Önskar du psykologinput på på dina funderingar, tveka inte att kommentera så skriver jag ihop ett inlägg på temat ifall jag bedömer mig ha kompetens nog att uttala mig i frågan. Önskar du en psykologkontakt, kontakta mig för ett kostnadsfritt bedömningssamtal. Alla behandlingar som påbörjas innan jul berättigar också till julklappsrabatten på 33%.

 

En julklapp som varar – Behandla din fobi

Det är inte ovanligt att vi har något som vi känner en överdriven rädsla inför. Det kan exempelvis vara spindlar, råttor, ormar, hundar, höga höjder, mörker, att flyga, att kräkas eller att vistas i trånga utrymmen.

Det vi ofta gör när vi blir rädda är att vi undviker det som skrämmer oss, ibland till den grad att det påverkar våra liv och vår livskvalité negativt. Det som sker när vi undviker objektivt ofarliga saker som vi är rädda för är att vi vidmakthåller och stärker vår rädsla. Vi får ingen nyinlärning som visar att det är ofarligt, våra tankar löper amok och vi blir på sikt mer rädd, undviker fler situationer som gör oss rädda och begränsar vårt liv ännu mer.

Det fina med fobier är att det går att behandla. Någonstans runt 80-90% av de som genomgår behandling för sin fobi blir friska eller får kraftig symptomlindring. För de allra flesta håller detta även i sig över tid.

Behandlingsupplägget är enkelt. Tillsammans med sin psykolog så lägger man upp en hierarki på saker som skrämmer en. Det kan exempelvis vara att titta på bilder av det man är rädd för, se det man är rädd för på film till att se/göra det man är rädd för i verkligheten. Sen utsätter man sig för det man är rädd för utifrån denna hierarkin. Det viktiga i behandlingen är att det är du som patient som har kontrollen. Det är du som bestämmer vad som ska exponeras för och när.

Vanligtvis så tar det mig mellan 4 och 8 sessioner att behandla en fobi, mycket beroende på vilken takt patienten vill hålla.

Kontakta mig för att diskutera hur vi kan lägga upp din fobibehandling. Bokar du upp dig innan jul så tar du också del av julklappserbjudandet och betalar bara 1000:- per session.

Social ångest

Vad är det?

Den springande punkten i social ångest (tidigare kallad social fobi) skulle kunna beskrivas som en stark rädsla för att sätta sig i situationer där man blir värderad eller granskad av andra. Det är en hyfsat vanlig åkomma och någonstans mellan 5-15% av populationen kommer någon gång under sitt liv uppfylla diagnoskriterierna.

Normalt sett så delar vi upp social ångest i två kategorier. Specifik, vilket betyder att det bara yttrar sig i något specifikt fall. Kan vara att tala inför en större grupp, att ta initiativ till sexuella eller romantiska kontakter eller något annat. Generell som kännetecknas av att man upplever besvär i flera olika social kontexter, både sådana där vi presterar något och mer lösa, vänskapliga sådana.

Det är inte alltid helt lätt att skilja mellan ”normala” sociala rädslor, blyghet och social ångest och det är ofta hjälpsamt att fundera kring om det begränsar en i ens liv eller inte.

Debut

Det är inte ovanligt att problemen debuterar i tonåren och att de förvärras över tid i takt med att man undviker situationer som ger upphov till ångest, rädsla eller obehag och på så vis minskar sina möjligheter till nyinlärning. Som med det mesta inom psykologin så är det ofta en samverkan mellan genetiska betingelser, miljöfaktorer och annat i vår omgivning som ligger till grund för att problemen uppstår.

Symptom

Symptom kan delas in i kognitiva, fysiologiska, emotionella och beteendemässiga symptom. Exempel på tankemässiga symptom skulle kunna vara förväntansångest innan den sociala situationen, negativa tankar under situationen och s.k post mortem efter situationen där man rannsakar varje detalj noggrant och givetvis hittar/skapar fel. Koncentrationssvårigheter, tankeblockader och svårigheter med uppmärksamheten. Det är vanligt att man blir upptagen av självfokusering där man granskar sig själv och missar att ta in omgivningen.

Kroppsliga symptom kan bland annat vara förhöjd puls, rodnad, kvävningskänslor, illamående, svindel, svettningar, overklighetskänslor.

Kärnan i de känslomässiga symptomen är en stark rädsla eller stark ångest kopplat till den sociala situationen och kring tankar på sociala motgångar.

Beteendemässiga symptom på social ångest kan grovt delas in i två kategorier. Flykt eller undvikandebeteenden samt säkerhetsbeteenden. Undvikandebeteenden handlar helt enkelt om att undvika sociala sammanhang som man misstänker triggar ångesten. Säkerhetsbeteenden är saker man ägnar sig åt för att kunna klara av den sociala situationen när man av omständigheterna tvingas in i den.

Problemen med undvikandebeteenden är att de, om de är för frekventa, omöjliggör möjligheten till nyinlärning. Helt enkelt att vi inte ser att det vi är rädda för egentligen är ofarligt, eller iaf inte så illa som vi föreställer oss. Problemen med säkerhetsbeteenden är att vi får en annan förklaring till att vi klarade oss igenom situationen än att vi faktiskt är förmögna att hantera det som är jobbigt. Båda dessa former av beteendesymptom vidmakthåller och förstärker vår sociala ångest.

Hur jobbar jag med det?

När jag arbetar terapeutiskt med social ångest så arbetar jag utifrån Kognitiv Beteendeterapi vilket ligger i linje med socialstyrelsens riktlinjer. Socialstyrelsen skriver vidare att ”Åtgärden ger mycket stor effekt på andelen som svarar på behandling (respons).”

Behandlingsupplägg

Det första vi gör i behandlingen är att försöka förstå just din sociala oro. Hur den tar sig uttryck, vilka situationer du undviker, vilka säkerhetsbeteenden du använder dig av, när det debuterade, hur det utvecklats över tid etc. Det är i detta förarbetet som vi kommer hitta konkreta ingångar för att bryta och behandla just din sociala ångest. Det är även här som vi försöker formulera konkreta och mätbara mål för behandlingen som vi kan utvärdera arbetet ifrån.

Huvuddelen av behandlingen är något som kallas för exponering med responsprevention. Exponeringens syfte är att vi ska kunna närma oss det som är svårt, i bästa fall habituera men om inte annat lära oss att situationer som vi tidigare tänkte på som ohanterbara faktiskt är hanterbara. Här närmar vi oss det som ger obehag, ångest eller gör oss rädda. Skillnaden mot vanliga sammanhang är att under exponering så gör vi det hierarkiskt (som i, vi börjar med något som känns mer hanterbart och avancerar till svårare saker i takt med att vi lär oss hantera det tidigare), under kontrollerade former där du som patient har makten över vad och när det ska exponeras.

Utöver exponering så arbetar vi också med att ifrågasätta de negativa tankar som ofta ackompanjerar den sociala ångesten, experimentera med alternativa beteenden till det vi tidigare gjort, övningar på att bryta självfokuset i de stunder som triggar vår sociala ångest.

Det sista i behandlingen är att vi lägger upp en vidmakthållandeplan, för att underlätta för dig att hålla kvar vid de vinster du uppnått i terapin även på sikt och inte falla tillbaka i gamla mönster.

Hur kan du jobba med det?

Man måste inte gå till psykolog för att få hjälp. Dels så finns det alternativa behandlingar till psykoterapi för tillståndet (bland annat läkemedelsbehandling) men det finns också bra självhjälpslitteratur på området.

En självhjälpsbok som jag arbetat med flera gånger i terapi med just social ångest är boken ”Social fobi – effektiv hjälp med kognitiv beteendeterapi”. Den har bra struktur och upplägg och ett ledigt språk som gör det lätt att hänga med i behandlingen.

När är det dags att söka hjälp?

Som med de flesta psykologiska åkommor och besvär så kan det vara rimligt att överväga terapi om det förhindrar en att leva det liv en vill leva. Jag tänker mig också att läkemedelsbehandling ofta blir ett säkerhetsbeteende som främst löser problematiken kortsiktigt, men precis som med andra säkerhetsbeteenden så tillskriver man effekten av att ha lyckats till något annat än sig själv.

Arbetet tillsammans med en psykolog är ett lagarbete. Du som patient är expert på hur just din sociala ångest tar sig uttryck och jag som psykolog har lite koll på vad forskningen säger om problematiken, behandlingsupplägg och kan bidra med mina erfarenheter av att tidigare ha behandlat detta.

Vanligtvis så har det tagit mig mellan 9 och 12 sessioner att behandla social ångest och för att se kliniskt signifikant symptomlindring. Kontakta mig om du vill veta mer.

 

Ramar för psykoterapi – form och innehåll

I psykologkretsar så talas det en hel del om vad vi tänker på som ramar för psykoterapi, för relationen, för rummet. Exempel på ramar skulle då kunna vara att vi i första hand har fokus på patienten och det den kommer med. Eventuella känslor och reaktioner som väcks i oss som terapeuter hålls i den mån det är möjligt utanför den terapeutiska relationen för att vi ska kunna hålla fokus på patienten och patientens problematik.

En annan ram är tidsaspekten. En normal psykologtimme brukar ligga runt 45 minuter. Många manualer för behandling brukar specificera hur lång olika sessioner är. Prolonged Exposure för PTSD har exempelvis ofta 90 minuters sessioner.

En tredje ram är det terapeutiska rummet. Tankar kring hur det ser ut och att det finns en konsistens som är beständig över tid. Möblering, mängden prylar som visar på psykologens person, eller avsaknad av dessa.

Äldre psykoanalytisk teori betonade vikten av att vara en neutral projektionsyta för att möjliggöra analys av patientens överföringar. En tanken är att man i dessa projektioner kan se patientens tidiga relationella fungerande och genom analys och samtal hitta förståelse som leder till förändringar på sikt.

I grund och botten så är ramar för terapi något bra. Det gör terapin och den terapeutiska relationen förutsägbar vilket ofta har en tryggande effekt när man öppnar upp sig och berättar om känsliga eller ångestladdade tillstånd och svårigheter för en ny och okänd människa.

Ramar kan dock bli rigida och det kan vara fruktsamt att fundera kring vem ramen finns för. Bara en sådan sak som att sitta mitt emot varandra och ha ett förtroligt samtal med mycket ögonkontakt där öppnandet inte är ömsesidigt blir lätt för ångestladdat för många. Bra ramar är förhandlingsbara och utgår ifrån patientens behov för att få till stånd ett läkande samtal. En enkel sådan förändring skulle kunna vara att man upplever att samtalet flyter bättre under en promenad, eller att psykologen visar lite mer av sig själv. Blir mer av ett konkret objekt att förhålla sig till och relatera till. Eller att terapin bedrivs i en miljö som känns tryggare.

En av dom stora fördelarna jag ser med att bedriva terapeutiskt arbete under dom förutsättningar jag nu gör är att ramen för terapin i större utsträckning kan regleras i den terapeutiska relationen. Mellan mig som behandlare och min patient snarare än att externa faktorer är med och sätter ramar åt oss, vilket är mer närvarande inom exempelvis primärvården eller större psykologmottaningar.

En bra fråga att ha med sig när man går in i en terapeutisk relation är att fundera lite på vilka ramar man själv behöver för att samtalet ska bli så bra som möjligt, och prata med sin psykolog om detta. Har man gått i terapi tidigare så finns det förhoppningsvis många goda och mindre goda exempel att hämta information ifrån. Psykologer vill ju sina patienter väl och min erfarenhet är att dessa samtal välkomnas av psykologer i stort.

Vad tänker du?