När ska man kontakta en psykolog egentligen?

På ett forum jag besöker regelbundet stötte jag på den här funderingen som jag inte riktigt kunnat släppa ifrån mig, utan gått och funderat på (citerar med godkännande från personen ifråga).

“Mitt andra problem är att jag inte egentligen vet om jag mår så pass dåligt att jag borde prata med någon – även fast mina vänner säger att jag borde göra det och att jag också egentligen tycker det. Känns som det finns två röster i mitt huvud skriker på mig. Den ena säger till mig att jag faktiskt inte mår bra medans den andra skriker att det finns andra där ute som lider betydligt mer än mig och att det är själviskt av mig att ens tänka att jag behöver vård.”

En vanlig fundering som jag stöter på med jämna mellanrum i mitt yrke, kanske mer när jag arbetade på ungdomsmottagningen än nu när jag bedriver behandling i privat regi. Det finns ett antal frågor här som tåls att fundera vidare på.

Hur vet man om man mår så dåligt att man behöver prata med någon?

Detta är en intressant fråga, som går igen på många områden. Hur vet vi om vi mår så dåligt att vi behöver prata med någon? Hur vet vi om vi behöver uppsöka somatisk vård?

Jag tänker att det finns två frågor här som är intressanta att ställa oss.

1. Hur brukar vi göra?
2. Vilken kompetens har vi för att avgöra?

Alla människor gör lite olika här. Vissa av oss går till vårdcentralen snabbare än andra och för mindre krämpor. Andra går inte till läkare trots ganskaallvarlig sjukdom. Vissa människor känner ett större behov av att prata och andra håller saker inom sig och vill inte riktigt prata om sina bekymmer.

Den generella tumregeln vi bör ha med oss är att uppsöka vård, när vi misstänker att vi behöver det, är ett generellt bra beteende. Många gånger kan svårare problematik, oavsett om den är somatisk eller psykisk, förebyggas genom tidiga insatser. Därmed finns det en samhällsvinst i att vården kopplas in i ett tidigare skede då det krävs betydligt mindre vårdresurser (psykologtimmar exempelvis) och det leder till ett minskat lidande för patientpopulationen.

För att avgöra om man behöver söka vård är det också rimligt att fundera lite kring vilka indikatorer som finns på att man behöver uppsöka vård. Jag tänker att en viktig sådan indikator är subjektivt lidande. Om man upplever att man lider eller känner obehag är det rimligt att överväga om man behöver hjälp för att hantera det. Frekvens är också en sådan viktig indikator. Om något uppkommer ofta är det en indikator på att det inte försvinner av sig själv utan kräver arbete för att hanteras. Duration är ytterligare en indikator som vi kan titta på. Om något håller i sig länge finns det fog att tänka att vi kanske behöver hjälp med detta.

Vi kan exemplifiera med sömnproblem. Alla har vi erfarenhet av att sova dåligt ibland. Efter ledigheter där vi kanske vänt på dygnet, eller om vi oroar oss mycket för något i vårt liv för närvarande, är det inte ovanligt att sömnen och att våra prestationer dagen efter blir lidande. Men ofta behöver vi inte söka hjälp för det.

Om vi däremot upplever ett kliniskt signifikant, ansenligt, lidande av vår sömnbrist finns det skäl att fundera på om vi behöver göra något, exempelvis uppsöka vård, för att hantera det. Om vi frekvent upplever att vi har svårt att sova och att det påverkar vår vardag negativt finns det anledning att fundera på om vi borde söka vård för det, och om det tar lång tid för oss att somna när vi försöker.

Det finns en liten patientgrupp som skulle kunna sägas uppsöka vård för ofta, för krämpor som dom inte borde uppsöka vård för. Men min gissning är att om man funderar på om man ska uppsöka vård eller inte är det en ganska stark indikator på att man inte tillhör den patientgruppen. Särskilt om det inte paras med ett allmänt vårduppsökande beteende (som i att man går till vårdcentralen vid minsta krämpa, ringer upprepat till sjukvårdsupplysningen etc.) och att man ofta går och oroar sig för sjukdomar av allahanda slag.

Andra lider betydligt mer

Här finns det också två ingångar som jag tänker är viktiga att ha med sig.

1. Att en annan lider mer betyder inte att du inte är förtjänt av hjälp. Det betyder att ni båda förtjänar hjälp.
2. Oavsett vad man jämför sig med, eller om, kommer det alltid finnas de som har det bättre eller sämre.

Det är inte rimligt att på individuell basis ställa människors olika vårdbehov emot varandra. När vi jämför två individer kommer det alltid finnas en som har ett större behov och en som har ett lägre behov. Samtidigt som båda två kan ha ett kliniskt signifikant lidande och ett faktiskt behov av vård. Man kan tala om att det finns olika trösklar in till vården som man behöver komma över för att få sina behov tillgodosedda. Men den bedömningen ligger på vården att göra, inte dig som individ. Om du känner att du kanske behöver vård är det också rimligt att du uppsöker vård eller kontaktar vårdpersonal för en bedömning. Hellre en gång för mycket än en gång för lite kan du ha som tumregel.

Resonemanget här kan paras med resonemanget ovan kring att tidiga insatser förebygger senare ohälsa. När jag tidigare arbetade på ungdomsmottagningen hade vi en väldigt låg tröskel in (eller ingen alls). Detta motiveras med att om man kan komma till rätta med en psykisk problematik tidigt i livet krävs det betydligt mindre vårdresurser att stoppa en problematik när den är i sin linda. I realiteten frigörs då vårdresurser som kommer till användning för att behandla de med en allvarligare eller mer komplex problematik. Om du väntar och ser istället för att söka vård när du tror dig behöva vård finns det alltså en risk att det kommer att krävas mer resurser från vårdens sida för att hjälpa dig i ett senare läge.

Det är själviskt att söka vård

1. Är det fel att vara självisk?
2. Vad händer om man inte söker vård, mår ens omgivning bättre av det?

Den första frågan vi måste ställa oss här är om det faktiskt är fel att vara självisk. En fråga det inte finns ett enkelt “ja”- eller “nej”-svar på. Det här är en fråga som kräver ett klassiskt psykologsvar “å ena sidan, å andra sidan” eller “det beror på…” som kommer generera ett rätt klassiskt psykologsvar: “Det gäller att hitta en balans”.

Å ena sidan…

Rent krasst är det inte rimligt att gå igenom livet och bara fatta själviska beslut. Det skulle resultera i att vi gör oss omöjliga som vänner, anställda, partners, föräldrar, barn etc. Relationer är bland det viktigaste vi har i livet och en del i att vårda nära relationer och vår omgivning är att veta när det också är rimligt att sätta någon annans intressen över sina egna. Enkla, vardagsnära exempel, skulle kunna vara att resa sig för äldre på spårvagnen, lyssna på sin partner som haft en pissig dag på jobbet trots att man är trött eller gå på den där festen som man egentligen inte vill gå på för att det gör ens vänner glad.

Å andra sidan…

Kan vi inte heller gå genom livet utan att också tänka på oss själva. Om vi bara tänker på andra och aldrig sätter våra egna intressen högst så lämnar vi det öppet för att människor ska exploatera, dra nytta av och utnyttja oss på sätt som vi egentligen inte vill. Vi gör oss till viljelösa brickor i någon annans spel. Vi lägger också en orimligt stor ansvarsbörda i våra näras knän. Våra nära och kära vill oss väl och om vi inte sätter våra egna intressen i första rummet  försätter vi människor som vill oss väl i en position att försöka lista ut vad som egentligen vore bäst för oss och ger våra nära hela ansvaret för att prioritera mellan intressen.

Hur man än vänder och vrider på det blir det också en självisk handling att inte prioritera sig själv när man behöver det. För då flyr man från att ta ett normalt vuxet ansvar för att sköta om sig själv och sitt liv, och lägger det istället i händerna på andra.

Det gäller att hitta balans

Det gäller alltså att försöka hitta en balans i tillvaron mellan att å ena sidan kunna fatta själviska beslut och att å andra sidan sätta andras intressen över sina egna. Här finns det inte heller riktigt en optimal balans som blir rätt för alla. Varken i andras förhållningssätt eller sitt eget förhållningssätt. Någonstans handlar det då ofta om att dels lita lite på sin magkänsla och fundera på vad som ger bäst långsiktiga konsekvenser, dels för sig själv och dels för andra.

Om jag spekulerar lite kring varför man hela tiden sätter andras intressen över sina egna skulle jag gissa att det ofta handlar om att undvika ångest. Vi får lära oss i en massa olika sammanhang att det är fel att vara självisk. I de fall som våra intressen går på tvärs med andras intressen är det inte ovanligt att det då uppstår en konflikt, som bland annat gör oss och andra ledsna, arga, ångestfyllda och oroliga. Tycker man att detta är väldigt jobbigt är det då inte helt otroligt, tänker jag, att man undviker detta genom att försöka vara andra till lags på sin egen bekostnad.

Om så är fallet kommer det att vara både arbetsamt och jobbigt att ändra på detta. Man kan behöva ta det i små steg och man kan behöva hjälp med det. Något jag ofta hör som psykolog är människor som säger att “det är bara att göra det”, men hade förändring kommit så enkelt hade jag dels varit arbetslös, och dels hade ingen haft några problem alls som dom brottats med.

Den långsiktiga konsekvensen av att söka vård när man tror att man behöver det är däremot positiv både för dig, din omgivning och för samhället i stort. Uppsöker du vård tidigt och får hjälp med det du brottas med minskar förhoppningsvis ditt lidande och du går igenom livet med ett större välbefinnande och kan i större utsträckning leva i din egen värderade riktning. För dina nära blir det en trygghet på många sätt. Någon dom bryr sig om kommer förhoppningsvis må bättre. Någon dom bryr sig om får kvalificerad hjälp snarare än att dom ska behöva känna det ansvaret (vilket dom kommer göra. Dom bryr sig om dig och vill dig väl. Mår våra nära dåligt vill vi hjälpa rent generellt) och för samhället är det positivt. Människor som mår bättre fungerar också bättre i samhället, kostar mindre i samhällsresurser, kan bidra till samhället i större utsträckning och det ger ringar på vattnet. Människor som blir omhändertagna av det allmänna frigör tid för deras nära och kära att bidra till det allmänna istället för att lägga stor del av sin tid på att ta hand om sina närstående. Istället kan man fokusera på det finaste man har, relationen och att må bra ihop.

Men köerna är långa och det är svårt att få träffa en psykolog

Något av det mest ledsamma i den här kråksången är att det är långa köer till en allmänt finansierad psykologkontakt. Vårdkontakten kanske är kortare än man behöver. Man kanske inte får träffa den personal som har bäst kompetens för att möta ens behov utan får hålla tillgodo med det som erbjuds. Privata alternativ är dyra och det kan kännas osäkert om det verkligen hjälper.

Olika ställen att vända sig till

Psykologtätheten på landets vårdcentraler skiljer sig åt både i fråga om bemanningsgrad och i köer. Bor du på eller nära en ort med flera vårdcentraler kan det vara bra att kolla upp hur det ser ut på dom och om det skiljer sig något mellan dom. Du hittar mer information samt information om hur du listar om dig ifall du önskar på 1177.se.

I städer med en psykologutbildning kan man ofta få möjlighet att gå i terapi hos studenter till ett reducerat pris. Bedömningarna skiljer sig mellan olika lärosäten. Bor du i Göteborg hittar du mer information på psykologiska institutionens hemsida.

Det finns många privata alternativ att vända sig till. Alla med olika teoretisk ingång. Jag arbetar utifrån kognitiv beteendeterapi. Önskar man en annan form av behandlingskontakt eller hos någon annan finns det en sökbar databas på psykologiguiden.se.

Har man åldern inne för att söka sig till ungdomsmottagningen så är det ofta ett bra första alternativ. Köerna är som regel kortare, det är fritt sök, vilket betyder att du inte behöver gå till din närmaste ungdomsmottagning och du behöver inte vara listad som i fallet med vårdcentraler. Det är även kostnadsfritt. På umo.se kan man söka efter ungdomsmottagningar nära en.

Önskar man gå till mig finns det kontaktuppgifter under kontakt här på hemsidan. Jag har även olika kampanjer som kan vara av intresse att titta på och önskar man veta mer om mig finns det även lite om mig.